Judyth Baker

lördag 14 januari 2017

JFK Vittnen; Gayle and Bill Newman


Av alla vittnen som befann sig på Dealey Plaza i Dallas den 22;a november 1963 när president Kennedy mördades, är Gayle och Bill Newman de som befann sig allra närmast limousinen när Kennedy träffades i huvudet, på bara några få meters avstånd. I några berömda foton kan man se hur paret sekunderna efter skotten ligger ner på marken för att skydda sina två barn:





Paret Newman har varit i fokus för många privata researchers genom åren. För givetvis är det så att de vittnen som befann sig närmast händelsernas centrum, och vad de har att säga, är av stor betydelse. Desto mer klandervärt är det också att de aldrig hördes av Warrenkommissionen. Vilket naturligtvis den utredningen med rätta fått utstå mycket kritik för. Att paret sedan tidigare - med början samma dag som mordet - lämnat sina vittnesmål till Dallaspolisen och strax därefter till FBI, ursäktar inte Warrenkommissionens agerande.

Många privata researchers har feltolkat eller selektivt valt delar ur Newmans utsagor, i syfte att stödja sina egna teorier kring mordet. Och detta gäller utredare som finns på alla sidor av mordet. Till skillnad från många andra vittnen har Newmans också genom åren ofta varit tillgängliga för både press och privata utredare att intervjua dem. Bill Newman har under åren dessutom medverkat i flera olika dokumentärer som tagit upp händelserna kring mordet. Dessvärre har det förtroende Newmans på detta sätt visat, inte sällan missbrukats.



Newmans ligger ner på grässlätten vid Dealey Plaza, skyddandes sina unga söner.


Frågorna som utredarna ville få svar på är många: Hur många skott avfyrades? Varifrån kom de? Såg man någon skytt? Hur träffades offren i limousinen? Vilka var reaktionerna i limousinen till de olika skotten? och så vidare.

Familjen Newman, inklusive barnen, spenderade efter mordet hela eftermiddagen och kvällen på en TV-station, WFAA,  i Dallas. Därmed så finns deras viktiga första intryck och berättelser väl bevarade. Det förtjänar att nämnas att paret vid den här tidpunkten var 22 år gamla samt att intervjuerna inleddes bara någon kvart efter mordet. Frågan som förmodligen blivit allra mest diskuterad från de här berättelserna är uppgifterna de lämnar kring varifrån skotten kom. Tolkningarna av just detta har varit snudd på oändliga och dessutom mycket olika:



Bill Newman säger i intervjun detta, som svar på Jay Watsons fråga om varifrån skotten kom:

"....a gunshot, apparently from behind us hit the president in his temple.."

Fritt översatt, vad Newman säger är således att:

"ett skott, från vad som föreföll vara bakom oss, träffade presidenten i tinningen"


Den gulsvarta cirkeln visar var, ungefärligen; Bill Newman stod placerad.

För att åskådliggöra detta lite tydligare har jag lagt in skissen ovan, som visar den relevanta delen av Dealey Plaza. Vänd framåt, mot Elm Street där limousinen passerade, så ser vi tydligt vad som ligger rakt bakom Bill Newman. Det är den halvmåneformade Pergolan som finns där. Mycket få har någonsin hävdat att några skott avfyrades därifrån. Vad konspirationsorienterade researchers istället hävdat, är att skott avfyrats från bakom "the picket fence". Jag har rödmarkerat detta, längs staketets sträckning. TSBD syns uppe till höger, markerat i blått.

Lite förenklat kan man alltså säga att en del av de som anser Oswald skyldig har tolkat Newmans ord som snett bakom till höger, TSBD, (sett framifrån), medan somliga av de som anser att en konspiration föreligger då skott avfyrades från gräskullen "the grassy knoll", har tolkat vad Newman sagt som snett bakom till vänster.

Den 18:e november 2016, på Lancer-konferensen i Dallas, framträdde både Bill och Gayle Newman. Stephen Fagin, som efterträtt Gary Mack som intendent vid 6th Floor Museum, intervjuar dessa. Här ger de en betydligt mer detaljerad bild av hur de idag minns händelserna vid Dealey Plaza (intervjun publicerades den 13:e januari, 2017):






Min egen slutsats av Newmans ord är enkel. Det går inte att dra några bestämda slutsatser kring varifrån skottet (eller skotten) kom, baserat på de här vittnesmålen. Det är inte en fråga om rätt eller fel, eller om att det skulle finnas några påhitt eller liknande i deras berättelser.

Detta är den historia som i allt väsentligt varit deras ända sedan dag ett, vilket givetvis styrker trovärdigheten i utsagorna. De upplevde att skotten kom någonstans bakom dem ifrån, utan att kunna vara mer exakta än så. Att de därutöver genom åren fått hundratals frågor på samma tema ändrar för min del inte det minsta på den saken.

Ska jag spekulera lite så är det rimligt att tro att det är vad Bill Newman såg, som bidragit till, eller stärkt, uppfattningen att skotten kom bakifrån, i förhållande till var han befann sig. Just det sista i citatet ovan, att "skottet träffade presidenten i tinningen", ger fog för föreställningen att det skulle kunna vara så. Synen han upplevde under ett par sekunder var säkert mycket chockerande; han såg på nära håll hur Kennedys huvud mer eller mindre exploderade och hur hjärnsubstans, blod och annat spreds. Från den sida av Kennedys huvud han hade rakt framför sig, på bara några meters avstånd.

Många - starkt olika - vittnesutsagor bekräftar också dels hur svårt det är att avgöra varifrån ljudet av skott uppstår, på Dealey Plaza. Strukturen på och kring Plazan kan liknas vid en liten, inramad fyrkant med en blandning av stora byggnader och trädgårdsliknande arrangemang. Det är från vittnesmålen uppenbart att detta gett upphov till massor av olika uppfattningar.

Bill nämner ytterligare en särskilt intressant sak i den långa intervjun ovan. Nämligen att han, trots vad som blivit till ett livslångt intresse för mordet, är ett vittne. Han har därför avstått från att hänge sig till spekulationer eller att tala för mycket om sina egna åsikter beträffande mordet. Detta är utan tvekan ett förhållningssätt som en del andra av ögonvittnena vid Dealey Plaza borde ha förstått. Mycket hedervärt och jag kan nog påstå att Newman lyckats väl med den intentionen. Under alla år jag intresserat mig för mordet är det mycket få negativa åsikter om Bill Newman jag tagit del av.

Den 22:a november 2016 hade jag förmånen att träffa Bill Newman, strax innan en föreläsning som ägde rum uppe på The 6th Floor Museum i Dallas.




Vi hade en trivsam pratstund, Bill Newman ger intryck av att vara en mycket ödmjuk person. Vad jag särskilt minns av vad han berättade är detta:


"Du vet, jag har alltid berättat samma historia. Men beroende på vilken åsikt om mordet de som frågat mig haft, så har de ofta försökt få mig att säga saker som jag inte står bakom. De har varit så skickliga med orden"


**********************







onsdag 4 januari 2017

The Other Film?

Det här är ytterligare ett avsnitt i Chuck Ochelli's numera rätt långa rad av att demolera myter, relaterade till Kennedy-mordet. Från Feb. -16. Jag deltar i den senare halvan, med start kring 1.13 in. En både överraskande och egendomlig omständighet är att jag till denna dag, snart ett år senare inte hört ett endaste litet vitten av kritik mot det vi framför i diskussionen här:




Flera har säkert hört talas om fenomenet vi diskuterar, hör av er! / Glenn

onsdag 7 december 2016

Besök i Dallas, November 2016 (2)



Debra Conway var vänlig nog att ordna tillträde för mig på Lancerkonferensen, den sista, tredje dagen av konferensen, på anrika Hotel Adolphus i downtown Dallas. Anledningen till att jag var intresserad var främst att Carmine Savastano skulle hålla ett föredrag den här morgonen. Lancer är en helt konspirationsorienterad konferens och förmodligen var jag väl den enda i hela församlingen denna morgon som betraktar Lee Oswald som skyldig. Och det var säkert inte heller många som visste vem jag var, kanske tur det? Skämt åsido, några kände till mitt arbete kring Judyth Baker och det var faktiskt uppskattat och det var inga problem alls i övrigt heller. Jag kunde givetvis inte motstå frestelsen att byta några ord med Jim Di Eugenio. En mycket, mycket övertygad konspirationsteoretiker som jag haft en del - ibland överhettade - diskussioner med på nätet. Det var nu inte heller några bekymmer, vi hade ett korrekt möte och till och med ett par skratt och så givetvis ett foto:



Jim DiEugenio, t.h, framför mig.

Det hindrar nu inte alls att det kan vara intressant att höra hur resonemangen går bland de som anser att Kennedy mördades till följd av en konspiration. Ibland pekas på uppenbara brister i Warrenkommissionens utredning och det borde inga researchers oavsett vad man anser om ansvarsfrågan om mordet på Kennedy, ha något emot. Tvärtom, faktiskt. Vad det oftast handlar om är istället hur man ska värdera sådana brister. Att utgå ifrån att de har med någon form av konspiration att göra, är naturligtvis felaktigt. Det finns en lång rad andra möjligheter som ska avskrivas dessförinnan, som jag ser det.



Carmine Savastano, 2016-11-20, Dallas.

Carmine är dessutom en mycket bevisfokuserad researcher, vilket jag alltid uppskattar. Jag känner Carmine sedan några år tillbaks genom kontakter på Internet och det var naturligtvis väldigt skoj att träffas också IRL. Carmine brukar använda beskrivningen "a feasible conspiracy" som en rimlig möjlighet, exakt vad han avser med detta vet jag inte. Men jag tolkar det som att han avskriver någonslags massiv konspiration med massor av folk och parter involverade. På ett personligt plan, utan tvekan en mycket trevlig och intressant person. Det personligt dedikerade exemplar av Carmine's bok "Two Princes and a King" som jag har med mig hem har jag dock ännu inte hunnit läsa. Boken tar upp de tre välkända politiska morden i USA på sextiotalet; John F. Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King.




På konferensen fick vi vad jag förmodar är en försmak till vad Carmine skriver om Kennedymordet i sin bok. En intressant aspekt är att han gjort en detaljerad analys av vad Oswald gjorde de sista dagarna innan mordet och utifrån detta gjort antaganden om hur mycket tid att planera mordet Oswald torde ha haft. I övrigt tog Carmine också upp. med några exempel, hur bägge sidor i debatten kring Kennedymordet varit snett ute, i brist på relevant bevisning.

Summa summarum en intressant erfarenhet att bevista en sådan här konferens. Jag vet inte riktigt vad man ska dra för slutsats av att snittåldern på  deltagarna förmodligen låg bortåt sjuttio år? Det finns definitivt en ny generation av researchers som är konspirationsförespråkare, men de fanns inte representerade här, såvitt jag kunde se. Någon brist på nya teorier om vad som hände den där dagen för femtiotre år sedan i Dallas är det inte heller.

Carmine representerar den nyare generationen väl och om det någon gång ska leda till konsensus om mordet så tror jag att det kräver en mer bevis-orienterad research community. Och alltså mindre av alla renodlade spekulationer som det dessvärre flödar av numera.





tisdag 6 december 2016

Besök I Dallas, November 2016. (1)

Dealey Plaza, Dallas, TX. 

När jag sent på kvällen den 19:e november anlände till Dallas är känslan ganska egendomlig. Från flygplatsen i Dallas/Fort Worth in till downtown Dallas tar det ungefär en halvtimme. Massor av motorvägar, de är duktiga, amerikanerna, på att bygga motorvägar i en aldrig sinande ström av komplexa trafiksystem. Inte så att jag sett just detta tidigare då jag inte besökt Dallas förut. Däremot finns liknande labyrinter av motorvägar i anslutning till både Los Angeles och Chicago som jag tidigare snirklat mig igenom.

Först ser jag då skylten "Commerce Street", där jag vet att mitt hotell finns och tänker förstås "skönt, äntligen framme efter en lång resa". Men sedan kommer överraskningen, det första jag känner igen och det är omisskännligt, the triple underpass - "det kan väl inte finnas ett till i Dallas" tänker jag?

Och nejdå, så snart jag passerar under järnvägsbron ser jag att visst, här ligger JFK assassination Ground Zero - Dealey Plaza. The Grassy Knoll och TSBD uppe där till vänster, hinner jag fundera innan trafiken tar mig vidare längs Commerce Street upp till hotellet.

När jag ett par timmar senare tar en promenad ner till Dealey Plaza är det förvånansvärt lugnt och stilla. Inga människor, inte mycket trafik och stämningen på platsen återges ganska väl av fotot ovan. Upplyst lite runtom, en vacker plats, dess ohyggliga historia till trots. Och visst känner jag lite av historiens vingslag nu. För någon som intresserat sig för den här händelsen under flera decennier infinner sig en märklig kombination av tillfredsställelse och ödmjukhet av att befinna sig här, sent omsider.

Platsen är sig lik från alla foton jag studerat, små detaljer skiljer sig kanske lite och konturerna av en del höga byggnader som inte fanns på sextiotalet syns också, men på det stora hela känner jag igen platsen mycket väl. Säkert är också en del av husfasaderna runt Plazan bättre och mer smakfullt upplysta, och det fungerar mycket väl. Tittar man noga på fotot ovan syns krysset, mitt på Elm Street, som markerar platsen där President Kennedy's liv så brutalt ändades.

På flygningen över till Dallas lyssnade jag till Kennedy's sista tal, det han höll Fort Worth, några få timmar innan mordet. När jag står uppe vid staketet på gräskullen så har jag i färskt minne några av Kennedy's sista ord:




"Two years ago I introduced myself by saying that I was the man who accompanied Mrs Kennedy to Paris, and I'm getting somewhat that same sensation here in Texas."

****

Kennedy höll många tal som ännu idag återges. I Fort Worth denna morgon handlade det mest om valkampanjen; att göra ett gott intryck i Texas. Kanske är det detta sorgliga med att befinna sig vid platsen där han inom kort skulle mördas som gör att de ljusa minnena av Kennedy ter sig självklara just där och då. Citatet ovan är ett bra exempel på JFKs omvittnat härliga och ibland med självdistans offentliga humorösa inbjudningar. För min del blev denna första kväll i Dallas ett underbart, stämningsfullt och minnesvärt besök vid Dealey Plaza, i alla händelser.

onsdag 26 oktober 2016



Efter ett långt uppehåll från bloggen hoppas jag nu kunna bli mer aktiv de närmaste månaderna. Privata göranden och låtanden har gjort att jag inte haft vare sig energi eller tid att ägna mig åt den här bloggen det senaste året. Intresset har inte svalnat, men  det kommer tider när man måste prioritera.

Jag har fortsatt många tankar kring den här händelsen, lika aktuella nu som då. Jag är också ledsen att jag inte kunnat svara de som mejlat mig, det kommer jag att göra vad det lider.

Jag hoppas också kunna ge en lite mer färsk rapport om en del väsentliga faktorer i det här sammanhanget, inom kort.

Tills dess, tack för fortsatt intresse / Glenn V.


onsdag 15 juli 2015

Shocking message from Gayle Nix Jackson today.




Shocking message from Gayle Nix Jackson today.
Gary Mack, Curator of the Sixth Floor Museum in Dallas, has passed away.
I've had correspondence with Gary for a few years, I always admired his deep knowledge of the JFK assassination. No matter what camp you happen to be in, Gary was no doubt one of the foremost researchers of the JFK assassination.
My heart goes out to Gary's family and friends, and personally I will always remember Gary for his outstanding dedication, distinct intelligence and deep knowledge in this area, which came to be a huge part of Gary's life.
R.I.P. Gary Mack.
I will miss you / Glenn Viklund

*********************


Gary Mack, curator of The Sixth Floor Museum at Dealey Plaza and a nationally known authority on the assassination of President John F. Kennedy who once influenced a congressional inquiry on the subject, died Wednesday. He was 68.

He had been suffering a “rare and aggressive” form of cancer, according to his wife, Karin Strohbeck, with whom he lived in Arlington.

Mack joined the museum in 1994 after a long career in radio and television. He had long professed a belief, or at least a suspicion, that Lee Harvey Oswald did not act alone in killing the president.

“As conspiracy theorists like to say, you’re either a lone-nutter or you’re a CT — conspiracy theorist,” Mack once told The Dallas Morning News.

Even so, those who believe Oswald acted alone were among Mack’s staunchest admirers, who respected his open-mindedness and the fact that he embarked, often aggressively, on detailed missions to debunk conspiracy theories as the best way of reaching the truth. That alone left him at odds with many in the conspiracy community.

“I doubt if anybody anywhere knew more details about all aspects of the JFK assassination and aftermath than Gary,” said Hugh Aynesworth, author of November 22, 1963: Witness to History, who at the time of the assassination was a young reporter for The Dallas Morning News. Aynesworth is among those who believe Oswald acted alone.

Mack “helped debunk some of the more ridiculous offerings,” Aynesworth said. “His work at The Sixth Floor Museum at Dealey Plaza was beyond exemplary and will be sorely missed. Within hours of his death I had three phone calls from European newsmen who were stunned and planning coverage.”


**************








http://jfkfiles.blogspot.se/2015/07/gary-mack-curator-of-sixth-floor-museum.html

http://www.jfk.org/index.cfm?objectid=92C63890-CF09-1556-F985E89C4D22A661

lördag 13 juni 2015

OIC [Oswald Innocence Campaign] - ett sjunkande skepp

I samband med artiklarna kring Staffan Westerberg nämnde jag lite i kring den grupp av "oberoende researchers" som kallar sig "Oswald Innocence Campaign", där Westerberg alltså är medlem - och dessutom refererar till gruppens grundare, Ralph Cinque, som en av sina mentorer inom JFK research.

Ralph Cinque, kiropraktor. Grundare av OIC och passionerad gaphals.

Egentligen förtjänar den här gruppen och dess grundare ingen uppmärksamhet alls, i synnerhet inte om man är intresserad av mordet på President Kennedy. Det handlar om research på en nivå som är så inkompetent och subjektivt kontaminerad att den kan lämnas utan vidare kommentarer. Dock är det så att Cinque inte endast är inkompetent, han är dessutom det senaste exemplet på en klassisk gaphals som istället för att hävda rationella och välmotiverade argument, hänger sig till diverse hyss, falsarier och personliga missgrepp mot de han argumenterar med som är bortom varje uns av sans och vett. Via bloggar, facebooksidor och annat som dagligen uppdateras skapar Cinque ett fiktivt intresse som vida överstiger vad innehållet i hans budskap ger skäl till.

Ett mustigt och aggressivt språkbruk lockar till sig läsare och skapar förmodligen en och annan anhängare till detta spektakel. Westerberg är heller inte den enda svenske deltagaren i debatterna baserade i USA, av det skälet anser jag att det kan vara dags, måhända i förebyggande syfte, att ägna lite energi åt Cinque et al och den cirkus dessa individer lyckats skapa kring de slutsatser de vill förleda andra att instämma i.


Altgens 6. Bilden tagen av AP fotografen James "Ike" Altgens. Grunden för OIC's slutsats att det är Lee Oswald, inte Billy Lovelady, som syns i dörrentrén till Texas School Book Depository när Kennedy mördas och därför är oskyldig.

Bakgrunden, i korthet:

Ralph Cinque tog för cirka tre år sedan kontakt med Professor Jim Fetzer, en i USA välkänd konspirationsteoretiker, inte bara beträffande Kennedymordet. Fetzer står bakom en lång, lång rad av påstådda konspirationer, den senaste i raden är att Paul McCartney - jo Beatlesmedlemmen - inte är McCartney utan har bytts efter att den riktige McCartney dog för decennier sedan. Och nej, jag skämtar inte.

Med pukor och trumpeter deklarerade sedan Fetzer att nu hade han minsann fått de bevis som behövdes för att visa att Lee Oswald befann sig i dörrentrén när Kennedy mördades och alltså inte kunde vara skyldig till mordet! Bevisen för detta? Jodå, de bestod nu i att Cinque hade analyserat fotot ovan, som brukar benämnas "Altgens 6", och kommit fram till att fotot blivit manipulerat och att detta var bevis för att det i själva verket var Oswald som befann sig i dörrentrén. Cinque hade kommit fram till att kläderna överensstämmer med de Oswald bar, inte Lovelady. Dessutom hade hade hårlinjen på den person som syns på bilden "klippts från Lovelady" så att likheten inte kunde ifrågasättas. Därefter har sedan Ralph Cinque via olika bloggar och facebookgrupper fullkomligen dränkt dessa forum med allehanda, nya, fantastiska upptäckter av ytterligare förfalskningar och foul play. Dagligen, ofta genom flera långrandiga inlägg, har Cinque "bevisat" hur "de" [they] manipulerat foton, vittnen och annat. Vilka bevisen är, eller vilka "de" är, har däremot inte förklarats. Inte annat, alltså, än att detta är resultat av de analyser som Ralph Cinque ligger bakom.


Den pensionerade professorn i kritiskt tänkande, James Henry Fetzer.
Nu skulle det dessutom värvas medlemmar. Helst sådana som har någon typ av akademisk bokstavskombination förbunden med sitt namn. Dessa fick snabbt åka i gräddfilen, rakt in i det priviligierade sällskap som kan ståta med titeln "Senior member of the OIC". Andra som värvades var välkända personligheter inom JFK research, samtliga kritiker av Warrenkommissionens slutsatser och övertygade om en konspiration. Därför är det inte heller förvånande att Staffan Westerberg tillhör sällskapet. Som vi sett via nätmagasinet Paragraf och genom ett par inlägg jag skrivit i den här bloggen, är Westerberg, milt uttryckt, en mycket pålitlig konspirationsförespråkare.

Och eftersom Jim Fetzer sedan några år innan OIC grundades hade propagerat mycket starkt för Judyth Baker så skulle hon naturligtvis också beredas plats i det namnkunniga sällskapet. Problemet att Cinque inte tror på hennes historia beslöt man hålla tyst om, stridsyxan skulle grävas ner. På så sätt skulle alla bli nöjda och ha friheten att fortsätta de egna eskapaderna som vanligt. Och ingen kunde ju förneka att Baker, trots att hon var kontroversiell lite varstans, också skulle vara ett dragplåster, hon hade ju bland annat en egen fan club via facebook. Så länge inte argumenten på något sätt stod i strid med att Judyth Baker var den hon påstod sig vara, så skulle hon troligen kunna ställa upp på det mesta som OIC hade att erbjuda, gick säkert resonemanget. Bra så!


Judyth Vary Baker, som 1999 trädde fram och påstod sig ha varit Lee Oswalds älskarinna 1963.


Med Jim Fetzer vid rodret, alltså som sällskapets mest upphöjde och prominente medlem, dess ordförande och med den allestädes närvarande Ralph Cinque kunde inte detta misslyckas. Nu skulle kritikerna övervinnas genom en storm av deltagande i olika diskussionsfora på Internet. Fetzer var redan medlem och Cinque hade inga problem att få inträde i de mest exklusiva researchforumen trots att han i relation till JFK-mordet var en helt okänd kapacitet. Ingen hade någonsin hört talas om denne person i det här sammanhanget och det kunde givetvis betraktas som en fördel om man nu bara förvaltade pundet på rätt sätt?




Vinn dem över!

Jim Fetzer utnyttjade naturligtvis de kanaler han själv hade tillgång till. Via sin egen podcast, the real deal och genom sin krönikörsstatus vid den kanske mer kända nättidskriften veterans today trummades budskapet ut. Oswald oskyldig! Vi har bevisen! Att kritiska röster i dessa medier aldrig tilläts svara, var inget problem för Jim Fetzer. Han hade ju alltid gjort vad han kunnat för att till varje pris tysta eller svärta ner de som behagade ha andra åsikter än de han själv propagerade för. Att han alltid talar om vikten av free speech visste ju alla att det bara var det vanliga pladdret. Och om Fetzer försökte sprida budskapet så var det absolut ingenting mot den veritabla kaskad av inlägg som Cinque stod för i de forum han närvarade. Tala om passion!

Så sakteliga började det dock stå klart att Cinque's argument inte riktigt höll måttet. Vad var egentligen hans kvalifikationer inom fotoanalys? Hade hans analyser vidimerats av professionella fotoanalytiker? I takt med att frågorna blev fler och dessutom obesvarade höjdes nu tonläget. Vad som inledningsvis kunde beskrivas som tveksamhet övergick snabbt till renodlat fördömande av argumenten. Och vad värre var, detta var ju forum som till största delen befolkades av researchers som ju var konspirationsförespråkare, hur i hela världen kunde de vara så kritiska? Här hade ju Fetzer och Cinque serverat dem de bevis för att Oswald var oskyldig så länge letat efter?

Så kanske var det oundvikligt, dessa eminenta herrar, Fetzer och Cinque, kastades ut ur flera forum, ett efter ett. Världen är orättvis, de hade ju både bevis och argument! För att ta ett exempel, här är vad administratörerna vid Deep Politics Forum angav som skäl när Fetzer föll för bilan:

"This promotion of "Oswald in the doorway" as the smoking gun that proves Oswald's innocence is deeply disturbing, as it will inevitably be shown as a massively overstated interpretation of the available evidence and thus tarnish the efforts of the entire research community. Indeed, why is it that just before the 50th anniversary of the public slaughter of JFK, Fetzer and co announce the ridiculous vehicle known as the "Oswald Innocence Campaign"?

Världen kan i sanning vara en riktig bitch, det här forumet i fråga består ju dessutom garanterat av endast de mest renodlade konspirationsförespråkare som står att finna? "Våldsamt överdriven tolkning av tillgängliga bevis"?

Nåväl, detta avskräckte givetvis vare sig Ralph Cinque eller Jim Fetzer. Vill de inte begripa att de har sanningen framför näsan så är det ju deras problem, tycktes mottot vara. Nu startades nya facebookgrupper, det var bara att ta nya tag. Och här fann Cinque sin oas, vilken tacksamhet! För här behövde han inte längre tampas med de gamla rävar som agnat decennier åt JFK mordet och som trots att de sa sig vara konspirationsorienterade uppträdde som de värsta av fiender! Nej, här var det idel nya fräscha ansikten och åsikter. Inte för att Cinque visste vilka de var eller om de hade någon kunskap om mordet, bara i undantagsfall hade han någonsin hört talas om dessa människor. Men det spelade mindre roll, de flesta var jävligt trevliga och sedan fick han ju faktiskt en massa beröm för väl utförd research! Det tror fan det att Cinque trivdes bättre bland dessa nya förmågor!

Nej, nu var det istället några envisa bloggare som vägrade släppa Cinque fri i Internetetern. Varje argument i Cinque's blogg besvarades envist och enträget av bloggare som Joe Backes och Robin Unger, signaturerna Bpete1969 eller Lancelot Uppercut. Och de gav sig inte, trots idoga försök från stackars Ralph genom att hota med både advokater och stämningar. Som det inte var nog med detta; Cinque var nu förvisad till det enda forum han inte portats från - John McAdams alt.assassination.jfk. Alltså det forum där de flesta är övertygade om Oswalds skuld. Som sagt, livet är inte rättvist!





Av någon outgrundlig anledning börjar det inte sällan ramla in mail från en anonymous server baserad i Tjeckien till de Cinque debatterar i publika forum och via bloggar med. Mejlen innehåller dock inget  annat än prepubertala och oanständiga utfall mot dessa mottagare. Ralph Cinque har givetvis med stor emfas och sedvanlig passion deklarerat att han minsann "inte har ett dugg med dessa mejl att göra och att han går till domstol mot de som hävdar detta".

Och trots alla besvikelser så blev vintern och våren 14-15 om möjligt ännu värre. Först detta:



Vad som göms i snö kommer upp i tö; till sist orsakade alltså Judyth Baker den avgörande kraschen. Hon blev orsaken till att Fetzer och Cinque efter ett par års misslyckade försök att övertyga omvärlden om OIC's "oundvikliga sanningar", kastade in handduken. Förvånande? Inte alls. Fetzer's påståenden om att Cinque's språkliga piruetter skulle vara anledningen, ter sig både skrattretande och osanna. Var och en som följt debatterna vet att Fetzer är minst lika god kålsupare som Cinque när det avser att använda ett språkbruk som är allt annat än civiliserat.

Jim Fetzer ändrar sig aldrig. Skulle han bli tvungen att välja var det en självklarhet att Cinque skulle offras. Fetzer's support för Judyth Baker handlar om betydligt mer generella sammanhang i Fetzer's värld kring hur mordet gick till; där har Baker en given plats till skillnad från Cinque.

För Fetzer's del var det dessutom färdigskrivet på Veterans Today. Efter en konflikt med chefredaktören kastades han ut också från denna möjlighet att propagera för, ja inte bara OIC, utan som sagt en lång rad andra konspirationer. Artiklarna finns fortfarande kvar att ta del av för den som till äventyrs är intresserad.

Så efter att Ralph Cinque i mars 2015 annonserade att det nu fanns en ny och meriterad ordförande för hans OIC, Professor James Norwood, var det nog få som reagerade när det häromdagen, bara ett par månader senare stod klart att också denne kastat in handduken. Men denna gång var kritiken mot Ralph Cinque ännu mer detaljerad och i synnerhet kring detaljer om Cinque's envishet beträffande Altgens 6:

"(2) EYEWITNESS TESTIMONY: In the Warren Commission hearings, seven witnesses identified Billy Lovelady as the man in the doorway. (I am not including William Shelley’s ambivalent testimony.) Were all seven witnesses who identified Lovelady guilty of perjury? Were they all mistaken in their recall? Were they all coerced into giving false testimony? After fifty years, not a single one of these eyewitnesses ever recanted his/her testimony. The weight of the evidence here is on the side of the eyewitnesses who identified Lovelady in the doorway. 

(3) OSWALD’S OWN WORDS: Oswald himself had ample opportunities from Friday evening through Sunday morning to proclaim his innocence by simply stating that he was standing in front of the building observing the passing of the motorcade. Oswald was captured on camera in an agitated state, crying out, “I’m just a patsy” or “I emphatically deny these charges.” But he never proclaimed, “I was standing in front of the building at the time of the shooting.” One reporter pointedly asked Oswald the question, “Were you in the building at the time?” It was at that moment, more than any other, that Oswald should have answered loudly and clearly that he was standing out front, if that is where he was at 12:30pm on November 22. Instead, Oswald clearly informed the reporter that he was inside the building. The weight of the evidence here is on the word of Oswald himself, who stated publicly that he was in the building and not standing on the steps outside."


Norwood har också redogjort för en del andra besynnerligheter. Bland annat att en tredjedel av de som anges som sällskapets senior members inte kan nås eftersom Cinque "inte har deras mejladresser". Eller om det faktum att Cinque ofta framställer sina personliga åsikter som om de diskuterats ingående bland medlemmarna, vilket uppenbarligen inte sker.

Nu frågar sig kanske någon varför Professor Norwood alls deltog i den här församlingen? Det är förstås en bra fråga. Jag tror att en del av svaret ligger i den artikel jag refererar till nedan, som Norwood alltså författade för några dagar sedan. Somliga av OIC's medlemmar tycks ha gått med i gruppen under lite oklara betingelser. Man har inte riktigt uppfattat att *allt* som utgör dess grund vilar på den absoluta övertygelsen om att vad Cinque kommit fram till beträffande Algens 6, är heligt och inte på något sätt är tillåtet att ifrågasättas. Norwood betraktar således Oswald som oskyldig, men ståndpunkten vilar inte på Altgens 6. En inte ovanlig uppfattning bland konspirationsförespråkare och jag tror att betydligt fler i den här gruppen tillhör samma kategori.

Några av skälen till Norwoods tveksamhet är exakt de jag sedan tidigare tagit upp här på bloggen; vittnesuppgifter stöder uteslutande att Billy Lovelady, inte Oswald, befann sig i dörrentrén när skotten föll. Och kanske mest talande av allt - Oswald själv hävdade att han befann sig inne i byggnaden, inte utanför densamma. Man kan vara övertygad om att hade Oswald stått i dörrentrén så skulle han självklart ha basunerat ut detta till den församlade världspress han vid flera tillfällen under helgen han förhördes, vallades förbi. Att Cinque bortser från dessa avgörande faktorer är inte förvånande, att Norwood nu faktiskt tar upp detta, hedrar honom.

Dessutom finns det ytterligare bevis vilka OIC helt negligerar. Altgens 6, skickades ut på det internationella kabelnätverket exakt klockan 13.03, den 22:a november, 1963 (Pictures of the pain, 1994, se Amazon.com), vilket kan läsas genom den kod som tillhör fotot när det snabbt spreds över världen. Detta innebär med andra ord att fotot gick ut till världens nyhetsbyråer exakt trettiotre (33) minuter efter mordet på Dealey Plaza. James Altgens har själv i detalj beskrivit hur processen med framkallning med mera gick till i Dallas den där dagen. Det är, naturligtvis, fullständigt befängt att tro att någon slags avancerad förfalskning av fotot skulle ha kunnat äga rum på några få minuter.

Och Judyth Baker? Hon undviker både Ralph Cinque och OIC. Lugnast så, Cinque sparar sällan på krutet när det gäller att kritisera Baker. Hon har dessutom fullt upp med sina hemsnickrade försäkringar om sin egen förträfflighet, i någon av det sjuttiotal facebook grupper och bloggar hon numera använder sig av.

********************



OIC är en styggelse. En dysfunktionell organisation med en dysfunktionell ledning och med ett korrumperat och felaktigt budskap. Förhoppningsvis går detta skämt till historien som en bisarr parentes inom JFK-research, och det ganska snart.

Bloggaren Bpete har publicerat Norwoods beskrivning om varför han lämnat Cinque och OIC: http://bpete1969.blogspot.se/?zx=8b60431d8531895