Judyth Baker

fredag 22 november 2013

Egentligen hade jag tänkt avstå, men

Idag är det femtio år sedan Kennedy mördades i Dallas, ja nästan på minuten när jag skriver detta, faktiskt. Egentligen är detta en dag där jag hellre funderar över vad som kunde ha blivit om Kennedy fått leva. Kanske hade det kalla kriget kunnat undvikas och kanske hade USAs inblandning i världspolitiken kunnat ta en lite annan utveckling. Det får vi förstås aldrig veta.

Och trots att det bär emot att idag överhuvudtaget tala om mordet, så är det ändå berättigat. Därför att en av mina bästa vänner kring detta ämne, Barb Junkkarinen, med anledning av vad som hände i Dallas är föremål för en artikel som idag publiceras i Los Angeles Times:

http://www.latimes.com/nation/la-na-c1-jfk-conspiracy-20131121-dto,0,7757450.htmlstory#axzz2lOeAuneU

Barb är sedan decennier tillbaks en av de i USA mest respekterade privata utredare som ägnat sig åt mordet på Kennedy. Inte bara är Barb en oerhört trevlig och omtänksam vän med ett oemotståndligt sinne för humor som ibland får mig att nästan trilla av stolen.. Hon är också en av de mest skarpsinniga och skärpta individer jag någonsin haft nöjet att lära känna som personlig vän. Och detta trots att vi har lite olika syn på vad som hände den där dagen i Dallas för femtio år sedan - en läsvärd artikel om ytterligare en person som likt mig förmodligen ägnat alldeles för mycket tid åt detta ämne för vad som kan anses nyttigt...

Och så här ser en ögonblicksbild av Dealy Plaza i Dallas, strax efter minnesceremonien av Kennedys *liv*, ut:



lördag 16 november 2013

En sann historia?

Men kunde det verkligen ha gått till så här?

Jo, det gissar jag att finns en del som anser att det kan ha gjort, åtminstone delvis. Visserligen kan ju ingen veta exakt hur de inblandade faktiskt tänkte eller varför de reagerade som gjorde, så där har jag fått använda fantasin ordentligt. Men faktum är att den här historien, trots att den kan uppfattas som aningen bisarr, ändå innehåller en lång rad fakta som exakt beskriver vad som hände den där novemberdagen i Dallas.

Om läsaren dessutom har överseende med den skönlitterära Hötorgskonst jag i bästa fall åstadkommit så borde historien, eller i vart fall delar av den, inte alls vara så svårsmälta som det säkert kan förefalla vid första anblicken. Att det finns mängder av motsägelser, logiska kullerbyttor och rena falsarier är, om jag ändå lyckats någorlunda, måhända inte alldeles enkelt att uppfatta?

Vad vi definitivt vet är att mordet på Kennedy gick till på ett sätt, och ett enda sätt. Med den enkla logiken så kan således de flesta konspirationsteorier avskrivas som felaktiga.Detta är alltså ett försök att i ett mycket koncentrerat format inbegripa delar i flera av de konspirationsteorier Staffan Westerberg redogjort för i sina artiklar. Dessutom har jag använt mig av ytterligare några, eller delar av dem. När man sedan på det här sättet mixar detta med vad som är historiska fakta och kring vilket det alltså finns konsensus är man nästan där. För vad jag dessutom och vilket läsaren förstås för länge sedan listat ut, bara behövt lägga till är att blanda detta med en god portion egen fantasi och bums så har man ett resultat som säkert kan sväljas lite varstans.

I USA är konspirationsteorier kring mordet på Kennedy en industri med mängder av filmer, böcker, artiklar, konferenser och föreläsningar. Internet är nerlusat av sajter som ägnar sig åt att spekulera i Den Stora Konspirationen 1963.Utan större överdrift så kan man säkert uppskatta att nittiofem procent av det som produceras i etern kan tillskrivas de som på ett eller annat sätt anser att någon slags konspiration ligger bakom mordet. Inför den nu stundande femtionde årsdagen av mordet, är det också ett mer febrilt högtryck än vanliga årsdagar.

Warrenkommissionen, 1964.


Det finns legitima skäl att ifrågasätta förklaringarna kring vad som hände. Främst därför att Warrenkommissionens rapport inte på ett tillfredställande sätt ger de svar den borde ha givit. Många vittnen hördes aldrig, andra avfärdades på tvivelaktiga grunder och andra ledtrådar än Oswald följdes inte upp på ett adekvat sätt, för att ta några exempel. Den mest omstridda tesen är antagandet om den magiska kulan (Single Bullet Theory) som påstods träffa både Kennedy och Connally. Utan denna finns ingen grund för slutsatsen att det endast avfyrades skott från ett vapen. Obduktionsrapporten och händelseförloppet kring hur den kom till väcker en lång rad frågor.

Och även om flera kommissioner därefter i huvudsak bekräftat Warrenkommissionens slutsats, så har detta inte mildrat kritiken, tvärtom. Dessutom har det långt senare visat sig att en del av kommissionens slutsatser baserades på rent egendomliga grunder. De fick exempelvis aldrig ta del av obduktionsfotografierna, istället användes högst bristfälliga skisser. De fick heller inte hela den information från CIA de efterfrågade och som de blivit förvissade om att de hade tillgång till. Detta trots att f.d. CIA-chefen Allen Dulles var medlem av kommissionen.

Och faktum är ju att det faktiskt finns två officiella slutsatser, dels Warrenkommissionens om Oswald som utförde mordet på egen hand och dessutom HSCA (1978), alltså Kongressens utredning, som kom fram till att det faktiskt förelåg en konspiration, att Oswald hade en medhjälpare. Orsaken till de skilda slutsatserna är att HSCA hade tillgång till vad som antogs vara en ljudinspelning från Dealey Plaza vid tiden för skottlossningen. Denna var inte tillgänglig 1963-64 när Warrenkommissionen genomförde sin utredning. Detta ska jag återkomma till i en senare artikel, men det är givet att detta är ytterligare ett skäl till att åsikterna om mordet hos den amerikanska allmänheten sedan decennier starkt balanserar över mot en konspiration.

HSCA, 1978.

Tyvärr har dessa välgrundade frågor alltmer hamnat i skymundan av en spekulationslysten konspirationsindustri som i allt djärvare former spekulerar kring vad som hände. Allt fler civila vittnen som på ett eller annat sätt finns med i utredningen, ifrågasätts. Ju längre tiden går, desto färre av dem finns kvar för att försvara sig, se där! Nya öppningar. Alltfler spekulationer kring vilka som är ytterst ansvariga föds. Allt färre bland lite senare generationer av konspirationsteoretiker ansluter sig till tanken på att Oswald hade något som helst med mordet att göra. Vilket alltså på ett avgörande sätt skiljer sig från de tidiga konspirationsteoretikerna, där frågan under lång tid istället handlade om huruvida Oswald var ensam skyldig eller inte.

Och sätter man sig in lite i det här numera nästan gränslöst komplexa mordet så inser man också varför de som anser Oswald oskyldig allra oftast hamnar i någon variant av att det är de amerikanska underrättelsetjänsterna som måste vara involverade. Däremot är det de facto så att även om man anser Oswald skyldig, så kan mordet ha varit någon form av konspiration. Nya vinklingar och kopplingar kring förlopp som sedan decennier avfärdats som trams, återuppstår. Författare som utan direkta, konkreta bevis spekulerar fritt, korsbefruktar varandras böcker och på detta sätt uppstår alltså en konstlad verifiering av olika händelser. 

För att använda författaren Norman Mailers briljanta uttryck: Faktoider [Factoids] skapas. Således sådant som påstås vara fakta, som verifieras så som varandes fakta, men som ändå inte alls är några fakta. Utan endast och i bästa fall, spekulationer.

Nu kanske någon förleds att tro att konspirationsförespråkarna utgör en homogen gruppering med avseende på hur mordet gick till? Det är faktiskt så att det förhåller sig tvärtom. Utöver det faktum att Kennedy mördades genom en konspiration går åsikterna vitt och brett isär. Kring så basala fakta som exempelvis hur många skott som avlossades, varifrån eller av hur många skyttar, varierar åsikterna i det oändliga. Inte blir de heller färre om man istället tittar på andra delar av bevisningen. Vilka vittnesmål är trovärdiga eller relevanta? Kring en allt mer infekterad debatt om förmodat förfalskad och fejkad bevisning råder principen om att låta tusen blommor blomma. Åsikterna om den medicinska bevisningen och hur man ska tolka vad som hände på Parklandsjukhuset relativt vad som står att läsa i obduktionsrapporten, som alltså genomfördes på Bethesda Naval Hospital några timmar senare,  är också föremål för en mängd olika slutsatser. Och då har jag ändå inte nämnt åsikterna kring motivbilden bakom mordet och jag tror kanske inte heller att det behövs, från en svensk horisont har vi Palmemordet som en talande jämförelse. En fascinerande odysse är det hur som helst. Om allt detta och massor därtill diskuteras det bland konspirationsförespråkarna så att flisorna ryker. Vänskapsband sägs upp och löften eller hot om stämningar åt det ena eller det andra – eller bägge – hållet är inte ovanliga. Kring detta får var och en dra sina egna slutsatser, men det förtjänar att upprepas:

Kennedy mördades på ett, och endast ett, sätt.

I några kommande artiklar ska jag försöka ge min syn på Kennedymordet, genom att belysa det jag anser vara avgörande, och vad som alltså lett mig till den slutsats jag dragit kring detta, nämligen att Oswald med mycket stor sannolikhet är skyldig och att det dessutom kvarstår frågor som lämnar öppet för att han kan ha haft medhjälpare. En helt personlig, subjektiv och selektiv granskning med andra ord. Med hänsyn till att det givetvis blir i ett komprimerat format, så avser jag använda jag en del hänvisningar med fotnoter för den som vill sätta sig in djupare i ämnet. Om jag då lyckas beskriva varför historien ovan inte bara är byggd på egenhändigt uppdiktade fantasier utan också på några av konspirationsförespråkarnas mest omhuldade och osubstantierade spekulationer, utmärkt. Lyckas jag också övertyga någon om att konspirationsteorierna bör behandlas med samma kritiska lupp som Warrenkommissionens rapport varit föremål för under flera decennier, än bättre.

Till sist ska jag också understryka att jag på inget sätt kan anses vara någon expert inom flera av de områden mycket av analyserna kring det här mordet handlar. Ballistik, rättsmedicin och en hel del andra ämnesområden. Däremot har jag ägnat tid åt mordet på ett lite mer systematiskt sätt sedan mitten av sjuttiotalet. I olika perioder därefter mer eller mindre intensivt. Som ekonom tror jag också att jag i någon mån haft nytta av professionella erfarenheter som utredare och lång vana av att genomföra analyser av olika slag. Mitt intresse kring Kennedymordet har också lett till att flera av de researchers i USA som jag anser seriösa och som ägnat flera decennier åt det mordet, numera på lite olika nivåer blivit personliga vänner. Det öppnar naturligtvis en del dörrar, det finns alltid någon att diskutera med och det finns alltid någon att stöta och blöta en viss tankegång med. Ibland får jag tillgång till en del uppgifter som annars varit svåra att hitta. Och det finns, ibland lite för ofta, någon som förklarar varför vissa resonemang inte håller måttet. Och tro mig, den kunskap de besitter om mordet är djupt imponerade, alldeles oavsett om man instämmer i slutsatserna eller ej. De här personerna har för övrigt vitt skilda åsikter om mordet, några anser att det föreligger en konspiration, andra att Oswald utförde detta ensam.

Jag är för närvarande involverad i ett litet researchprojekt via en av dem. Det avser en möjlighet som tidigare förvånansvärt nog nästan helt förbisetts. Jag hoppas kunna berätta mer om detta i någon senare artikel. Om något konkret av värde sedan faller ut eller inte är däremot långt ifrån säkert, skulle så bli fallet är det nya uppgifter det handlar om.

För den som anser det viktigt med etiketter, så brukar jag definiera mig som agnostiker, men likt Westerberg så anser också en del andra att jag är vad som brukar kallas LN, dvs ”lone nut”, fritt översatt att jag anser Oswald vara en ”ensam galning” som utförde mordet. Likt nästan alla som ägnat sig åt mordet började jag med en stark övertygelse att det måste ha varit en konspiration och att Oswald var oskyldig. Jag bryr mig inte så mycket om vilket läger jag antas tillhöra.

Min beskrivning ovan av händelserna på Dealey Plaza är på ett sätt förmodligen något återhållna. Förvirringen och kaoset var sannolikt ännu värre. Ett faktum som ingen av de ljudlösa filmer som finns bevarade, riktigt förmår visa. En seglivad myt som konspirationsindustrin ofta använder sig av är hur välinformerade kring diverse detaljer media omedelbart visade sig vara den där dagen. Implikationen är givetvis att man hade blivit informerade på förhand eller i vart fall snabbt blev levererade redan förberedda artiklar och därmed omgående var beredda att förse den amerikanska allmänheten med exakt den hopdiktade histora man ville att de skulle matas med. 

Låt oss se:

David Von Peins video lämnar knappast något tvivel om den totala förvirring som i själva verket fanns även inom media denna eftermiddag och efterföljande dagar. Inte mycket av vad som sägs här visade sig ha någon förankring i verkligheten.


Och så en reservation. Jag har av privata skäl haft svårt att hitta den tid som krävs för detta, och så kommer det att fortsätta ännu ett tag framöver. Så det kommer att bli en tid mellan artiklarna, vilket jag hoppas eventuellt intresserade har överseende med.

Dallas, Texas, den 22:a november 1963 - Gick det till så här?


President Kennedy kan inte ha varit annat än nöjd med morgonens utveckling i Texas. I Fort Worth under frukosttalet för ett par timmar sedan var applåderna mycket uppskattande när han hyllade stadens ansträngningar för att utveckla nya militära flygplan och militära system. Hustruns sensationella entré, mycket medvetet en bra stund senare, hade ju heller inte gjort någon besviken. Morgonens regn hade övergått i solsken, nu skulle ju alla åskådare få sin närhet till presidentparet; inga överdrag för regnet under bilcortègen var längre nödvändiga.

President Kennedy vid frukostmötet i Fort Worth, Texas, några timmar innan han mördas. Han håller ett kort tal, som visar sig bli hans sista. Vicepresident Johnson längst upp till vänster, som cirka sex timmar efter att bilden togs svors in som USAs trettiosjätte president ombord på Air Force One.(Tack till Robin Unger, Tony Marsh, Atkins)


När Presidenten nu befann sig i limousinen på väg till Dallas Trade Mart och ytterligare ett tal, kanske han till och med var överraskad av att hela vägen in till centrum av Dallas hade åskådarmassorna vuxit och dessutom varit överväldigande, ja översvallande positiva. Det här är ju Texas och Dallas, här var ju valet väldigt ovisst senast? Det var också här FN-ambassadören Adlai Stevenson hade blivit allt annat än välvilligt behandlad av vissa högergrupper för bara en månad sedan? Limousinen stannade flera gånger på vägen in mot centrum av Dallas, till Secret Servicemännens tydliga nervositet. Presidenten skakade hand med några överlyckliga åskådare som därmed fått något mycket speciellt att berätta för barnbarnen. Riktigt hur speciell den handskakningen faktiskt skulle visa vara hade de förstås ingen aning om vid det laget.

Långt innan kl. 11.38 när Presidentens limousin lämnade flygplatsen vid Love Field strax utanför Dallas, var förberedelserna igång. Längs cortegevägen fanns utplacerade kontakter; var och en fullt medveten om att nu gällde noggrannhet, varje rapportering om tid och plats var av kritisk vikt. Vapen monterades, sikten kalibrerades och positioner togs om, en sista gång. Patroner laddades i vapnen, ljuddämpare monterades, sikten ställdes in på exakta avstånd och därefter inväntades signalen. Via radio fanns endast ett fåtal alternativ.


Abort. Stand by. Go.

Lee Harvey Oswald var nu på väg till andra våningen i skolbokslagret där han jobbade. På morgonen hade han fått skjuts av en arbetskamrat och allt hade varit som alla andra helger när han besökte sin fru, tja inte riktigt ändå. Kollegan, som gillade Oswald, hade inte reagerat på Oswalds vanliga tystlåtenhet. Kanske berodde den idag också på att han under kvällen dessförinnan grälat med hustrun, som han nu levde separerad ifrån. Oswald hade lämnat vigselringen och en del pengar kvar vid nattduksbordet när han tidigt på morgonen lämnade den alltjämt sovande hustrun. Nu fick det fan vara slut med detta, tänkte han! Nu hade han visserligen besökt sin fru en torsdag, inte en fredag som vanligt men det berodde på att han skulle hämta några gardinstänger att sätta upp i sitt tillfälliga hyresrum. Det saknades inga där, men förmodligen ville Oswald sätta upp lite mer passande gardinstänger, han hade god smak för sånt här.



(Lee & Marina Oswald)

Han hade just ätit lunch, och några av medarbetarna hade berättat att Presidenten skulle passera utanför senare under dagen. Oswald var helt ointresserad av detta, precis som han varit kvällen innan när kvinnan hans fru var inneboende hos berättade om President Kennedys besök. Nu skulle han istället handla en Coca Cola för att ta det lugnt i lunchrummet en stund.

När Presidentens limousin svängde in på Main Street ökade åskådarmassorna, nu stod de tiodubbla led, på bägge sidor om cortegen. Dessutom hejades och och ropades det uppifrån de öppna fönstren; Jack! Jackie! Kanske funderade han på om han tidigare varit lite för hård i bedömningen av det konservativa Texas?

Dumt, förvisso. Men flera välkända lönnmördare, underrättelseprofiler och till och med en blivande President hade strategiskt placerat sig runt Dealey Plaza. De visste utan tvivel att hela centrum av Dallas skulle krylla av människor och massor av dem med kameror av alla de slag. Men de kunde inte motstå detta, några hade försiktigt maskerat sig med Fedorahattar, glasögon och väl tilltagna ytterrockar. Dessutom ställt sig mitt i massan av människor, det kunde knappast fannas någon risk att någon skulle känna igen dem, det räknade de kallt med. Några av dem ville ta ett bisarrt, sista farväl. Andra såg det som en del av fortbildningen och ytterligare några ville bevittna det historiska ögonblick som de visste snabbt var i antågande och nu skulle utspela sig framför deras ögon. Hur som helst hade man ju förvissat sig om att inget skulle bli lämnat åt tillfälligheter. Man hade försäkrat sig om att oavsett utgången skulle hela episoden vara lämnad för eftervärlden.

På avsevärt längre avstånd, klokt nog, i Miami, Florida och i en av Washingtons mer fashionabla förorter hade temperaturen stigit avsevärt under hela morgonen. Det här var ju herrar som var vana att fatta beslut och nu stod hela förloppet slutligen helt utanför deras kontroll. Visserligen hade alla indikationer hittills pekat på att saker och ting avlöpt förvånansvärt friktionsfritt. Men det var ju trots allt nu det skulle avgöras. Något större förtroende för de tvivelaktiga figurer som slutligen skulle komma att ta President Kennedy av daga hade de naturligvis inte. Å andra sidan visste de ju också att detta var rutinerade lönnmördare som många gånger tidigare tagit livet av folk. Frågan man ställde sig var mer om de kunde hantera ett uppdrag av där kalibern, visst hade några av dem tidigare tagit livet av dignitärer utomlands, men detta var ändå i en helt en annan division.


Den bästa platsen att föreviga vad som nu var på väg att hända var säkerställd via en invigd Filmare. Framför sig kunde dessutom Filmaren avläsa signalerna genom den något mörkhyade Signalman som stod strax framför honom, alldeles intill Paraplymannen. Kring paraplyets öppna eller stängda position kände han ju visserligen inte till detaljerna, men så mycket hade han förstått, att så länge paraplyet inte är nersänkt så är inget slutfört. Han kontrollerade återigen att filmkameran var klar för sin utomordentligt viktiga uppgift med att bevara händelseförloppet. Någon van filmare var han ju inte och en extra sista koll skadade alltså inte, tvärtom. De sista förberedelserna hade avslutats. Radioförbindelser kontrollerade. Så långt hade allt gått som planerat. Sekunder återstod.

- Stand by.

President Kennedys välbekanta hårsvall fladdrade i vinden när cortegen svängde in på Houston Street. Och kanske hade han redan förstått vad Guvernör Connallys hustru Nellie då vände sig mot Presidenten och utbrast:

- Mr President, you can't say that Dallas doesn't love you.


Kennedy's limousin gör den sista svängen in på Elm Street, några sekunder innan skottlossningen. President Kennedy med hustru Jackie längst bak, Guvernörsparet John & Nellie Connally framför dem och de två Secret Servicemännen Roy Kellerman t.v., och Bill Greer som kör. (Tack till Robin Unger, Martin Hinrich, Towner, Life Magazine)


Bägge männen i Skolbokslagret hade sedan flera minuter varit redo. Liksom de två skyttar som befinner sig i Dal Tex-byggnaden intill, alla numera strax bakom Presidentens limousin. Ytterligare en skytt som befinner sig på gräskulle, ännu strax framför Presidents bil, är redo. Dessutom har en annan skytt gömt sig i närheten av järnvägsövergången framför cortegevägen. Nu finns det inga tvivel om att en militärliknande operation i form av en triangulär attack kommer att genomföras.

President Kennedy vinkar till människorna på bägge sidor om limousinen, rufsar bort luggen ur ögonen som han ofta gör, limousinen saktar ner ordentligt nu när den gör en tvär sväng ner efter Elm Street. Nu är det bara sju, åtta minuter kvar innan de är framme vid Dallas Trade Mart.


Efter den här fantastiskt härliga bilcortegen från Love Field, kunde Presidenten ha förväntat sig mer? Kanske tänker han på att helgen i Texas varit överraskande givande. Nu kanske möjligheterna till återval i nästa års presidentval ändå ser bättre ut. Kanske funderar han på att morgonen varit lång och att talet han nu strax ska hålla blir en bra avslutning på dagen i Dallas.


- All clear, it's a GO!

Möjligen hann President John F. Kennedy också med en blick mot sin hustru men händelseförloppet
utspelar sig nu mycket snabbt, om bara några sekunder är allt över.

Oväsen. Förvirring. Bang, bang! Totalt kaos, människor skriker. Bang, bang! Åskådarna förstår att något måste vara fel när de ser hur en av Secret Servicemännen från bilen bakom presidenten springande försöker hinna ikapp limousinen. Såväl några av åskådarna närmast som medpassagerarna i limousinen har tydligt hört presídentens hustru Jackie utbrista:

- Herregud, han är skjuten!

Många gråter, vad hände? Varför stannade limousinen, skriker några? Var det skott? Vem avfyrade dem? Limousinens chaufför från Secret Service trampar gaspedalen i botten och de försvinner bort, ner under och förbi järnvägsövergången. De är snabbt uppe på motorvägen, på väg mot Parklandsjukhuset sex, sju minuter bort.

De enda som avviker mot mönstret i kaoset på Dealey Plaza är Signalmannen och Paraplymannen, de sätter sig lugnt ned vid trottarkanten och betraktar förvirringen som nu uppstått runt i kring dem. Det här är naturligtvis det bästa sättet att undvika uppmärksamhet, har de räknat ut. Och de har rätt, för de har senare inga problem att ta sig från platsen helt ostörda.

Få av åskådarna förstår vad som händer eller vad som hänt. En polisman springer upp längs en gräskulle, allt fler följer efter. Ytterligare en rusar upp mot järnvägsövergången där andra åskådare då följer efter. En tredje polisman rusar mot entren i skolbokslagret. Där stöter han strax efteråt, på andra våningen tillsammans med en av lagrets chefer, ihop med Oswald. När polismannen med draget vapen i handen frågar vem mannen är intygar chefen snabbt att detta är en av hans anställda. De bägge rusar vidare och fortsätter sitt sökande i huset medan Oswald, fortfarande lugn som en filbunke, står kvar och ser dem försvinna.


Några åskådare har slängt sig ner på gräsmattorna längs cortegevägen, tagit sina barn i skydd under sig. Reportrar med filmkameror registrerar hysterin. Vem träffades, är presidenten skadad? Varifrån sköts det? Reportrarna som redan var på plats vet inte var de ska rikta sin kameror. Ingen vet egentligen något annat än att skott måste ha avlossats, ”vi hörde ju det”. Andra talar om att de uppfattat att det var smällare. Många säger tre skott, andra fyra eller fem, ytterligare några talar om ännu fler. Senare klarnar läget något, de som stod närmast vittnar om hur ”Kennedys huvud expoderade”. Ett vittne beskriver gråtande i en TV-intervju hur Kennedy blivit träffad av skotten, ingen tvekan om den saken. Han har bevittnat det fasansfulla mordet på bara några få meters avstånd.


Den efterföljande förvirringen på Dealey Plaza i Dallas. Färglagt, svart-vitt foto .(Tack till Robin Unger och Frank Cancellare)




Filmaren uppträder hysteriskt. I flera minuter rusar han runt på Dealey Plaza och bedyrar att han ”filmade hur Kennedys huvud exploderade”. Dessutom visar Filmaren stor förtvivlan och bestörtning och med tanke på hur han sedan flera år tillbaks hade förklarat för kollegor, vänner och bekanta hur mycket han beundrade President Kennedy, så var det ändå ett sällsynt övertygande skådespel han ägnade sig åt där på Plazan omedelbart efter mordet. Ingen skulle någonsin kunna misstänka att han hade något med mordet att göra – och nu skulle han strax iväg för att göra TV intervjuer och därefter väntade vad som säkerligen skulle komma att bli mycket intressanta förhandlingar om priset på den oerhört avslöjande film han självklart förstod att han nu var i besittning av. Att det rent av var ett Mästerverk hade han ännu inte insett.

Lönnmördarna som befann sig på skolbokslagrets sjätte våning i det västra respektive östra fönstret är snabbt på väg ned med varuhissen. Ingen ser dem, de försvinner via baksidan av skolbokslagret därefter ut i solskenet. Tvärs över gatan gör de sedan sällskap med de två skyttar som befann sig i Dal Tex huset, och strax efter att ytterligare en anslutit sig till gruppen försvinner de sedan via en icke avspärrad väg mot New Orleans. Via den järnvägsövergång där en av skyttarna befann sig, kunde denne snabbt osedd försvinna i det myller av bilar som sedan länge stoppats upp på en närliggande motorväg. Skytten på gräskullen tar sig osedd in i en bil och lyckas där hålla sig gömd tills dess att han senare kan ta sig obehindrad från platsen. Något vapen har han ju heller inte längre, det lämnades omedelbart efter skottlossningen över till en kumpan. Ingen av dem lägger märke till hur ett vittne en bit bort ser hur de bägge hanterar vapnet sinsemellan, och det spelar mindre roll för han står alldeles för långt bort för att kunna identifiera någon av dem. Vittnet ser också hur en av dem försvinner längs järnvägsspåren.

In i det sista hade dock bägge skyttarna på sjätte våningen undrat varför man valt ett gammalt italienskt vapen från andra världskriget som de skulle placera ut? Det här skräpet påminde dem ju om gamla tiders musköter, skulle mordutredarna verkligen låta sig luras av detta? Nåja, det hade inte funnits någon tid att ändra på det, de hade gjort som de varit tillsagda. Dessutom hade man försäkrat sig om att några av tomhylsorna man också placerade ut vid ett fönster i ena hörnet av den sjätte våningen skulle kopplas till detta vapen. Detta var synnerligen viktigt eftersom man förstod att jobbarkompisar till Oswald nog skulle höra när de autentiska hylsorna föll till golvet på våningen ovanför dem. Och där hade de gjort en iskall, korrekt bedömning. Anställda som befann sig på våningen under skulle mycket riktigt vittna om hur de hört tomhylsornas klickande mot golvet i samband med skottlossningen. Tre stycken, ingen tvekan om saken i de här vittnesmålen. ”Well done”, tänkte den ene av lönnmördarna i hissen på väg ned mot utgången.

Avledningsmanövern med de tre ”luffare” som gömt sig i en järnvägsvagn hade fungerat utmärkt. Dallaspolisen hade ägnat en massa energi åt dem under eftermiddagen och det hade säkert bidragit till att de inblandade kunde ta sig tämligen ostörda från mordplatsen. Riktigt fiffigt faktiskt, tänkte efteråt en av de bortflyende lönnmördarna. ”Luffarna” är däremot mindre roade av situationen, för strax efter att de blivit arresterade stöter de ihop den obehagliga man som de anar ligger bakom operationen på platsen, en högt placerad underättelseofficer. Kanske funderar de på om det är deras tur snart? Alla fyra är dock ännu så länge ovetande om att det här mötet på Dealey Plaza faktiskt fotograferas, och tur är kanske det.

Kennedys limousin visar tydliga spår efter det skott som genom vindrutan träffade honom framifrån. Inne i fordonet hittas senare fragment från de kulor som träffade både Kennedy och Guvernör John Connally. I bilens metallist runt vindrutans insida framtill finns en mycket tydlig buckla som uppenbart måste ha uppkommit från något av de skott som avlossades i riktning bakom presidenten. I övrigt är limousinens insida en tragisk syn. Lokaliserat både bakom och framför den plats där Kennedy hade suttit finns mycket tydliga spår från Kennedy's huvud som, likt vittnesmålen uttryckte saken, ”hade exploderat”. Det var ju till och med så att mc-poliserna som befann sig bakom Presidenten bar tydliga spår från explosionen, ingen tvekan om att skyttarna som befann sig framför limousinen hade skött sitt uppdrag utomordentligt väl.

I folkvimlet utanför skolbokslagret dyker det ganska snart också upp en åskådare som befunnit sig nere vid järnvägsövergången och som blivit lindrigt skadad av en kula som snuddat vid hans vänstra kind. Det står alltså snabbt klart att detta handlade om många skott. En uppgift som också en av Secret Servicemännen i limousinen senare bekräftar genom att beskriva hur ”en uppsjö” av kulor träffade limousinen och dess passagerare. Detta förklarar också hur Guvernör Connally kunde ha skottskador i såväl ryggen, bröstet, ena handleden samt i ena benet. Kennedy är träffad både i huvudet och i halsen och det är oklart hur av många skott, minst två, troligen tre och kanske inte heller omöjligt att det är ännu fler.





Limousinen med den dödligt skadade presidenten passerar under järnvägsövergången, några sekunder efter skotten. Dealey Plaza i bakgrunden. Åskådarna som vinkar är fortfarande ovetande om vad som just ägt rum. (Tack till Robin Unger, Daniel)


Det är oklart även bland lönnmördarna om den skytt som gömde sig i en närliggande dräneringsbrunn avlossade något skott eller inte, själv hävdade han med självskriven säkerhet att inget annat skott kunde ha träffat Kennedy framifrån, i den högra tinningen. Skytten som befann sig på gräskullen, snett framför till höger och något ovanför limousinen gjorde givetvis också anspråk på att ha avlossat det dödande skottet som träffade Kennedy i huvudet.

Dessutom satte han sin heder i pant på att Kennedys huvud måste ha ett stort hål baktill, där kulan passerat ut. Om hans kompanjoner kunde bekräfta detta är däremot inte känt, av det enkla skälet att ingen av dem gripits. Tillsammans med de övriga lönnmördarna från Dal Tex-byggnaden och skolbokslagret försvann han efter mordet för gott.

Filmaren var dock aldrig medveten om att hans Mästerverk som dokumenterade händelserna från början till slut, skulle komma att både klippas och förfalskas. Man ville nämligen försäkra sig om att det stora utgångshålet baktill i Kennedys huvud inte på några villkor fick visas. I så fall skulle aldrig mordet kunna tillskrivas den ensamme galningen för han befann sig ju bevisligen bakom presidenten, inte framför. Alltså hade de gjort klart med en mycket snabb aktion på det välkända underrättelselabbet NPIC, eller ”Hawkeyeworks” i Rochester, N.Y., som man uttryckte det mer allmänt i de här kretsarna. Där hade fotografiska experter bland annat mycket snabbt och skickligt helt enkelt ”målat över” den stora defekten baktill i Kennedys huvud.

Filmaren, uppriven över våldtäkten på sitt Mästerverk, ställde själv senare den ofrånkomliga frågan till dem. Om ni nu ändå skulle konstra med klippning och förfalskning, varför i hela friden förstörde ni helt enkelt inte min film istället? Något vettigt svar om den saken fick han aldrig, däremot i några omgångar ännu mer betalt. Ännu mer besynnerligt tyckte ha att detta var när andra vittnen hade berättat om hur deras filmer bara försvunnit. Men efter att ha konstaterat att hans egen film förstås var överlägsen alla andra eftersom den så tydligt visade hur det hela gick till så kunde han ju bättre förstå saken. Mästerverk förstör man ju inte hur som helst, det är klart. Ju mer Filmaren funderade på detta desto mer förbluffad var han över den nästan obegripliga skicklighet den här förfalskningen utan tvivel hade krävt.

Hur fan, tänkte han, i det kaos som utspelade sig på Plazan, kunde de veta exakt vad de skulle klippa bort och vad de skulle förfalska? Inte kunde de väl inom bara två dagar ha koll på allt som hände på Dealey Plaza? Och kunde de verkligen vara säkra på vilka andra filmer som togs och som förstås måste visa exakt samma sak? Eller vilka stillbilder som togs, för det måtte ju ha varit massor? Hur han än funderade begrep han aldrig det där, men det spelade mindre roll för han hade ju blivit synnerligen väl behandlad när det gällde det ekonomiska.

Jävligt smarta killar i alla fall, tänkte han med tydlig uppgivenhet och därmed var saken ur världen.

Filmaren fick dessvärre aldrig heller uppleva den nationella upphöjelse hans Mästerverk - visserligen i lite rumsterat skick – skulle komma att åtnjuta en dag. Några decennier senare betalade således den amerikanska staten till Filmarens efterlevande sexton miljoner dollar för Mästerverket som sedan dess förvaras i det Nationella Arkivet. Milde tid!

Säkerligen ligger det en hel del i teorin att Oswald inte skulle ha släppts levande ut ur skolbokslagret, avsikten var förstås att han skulle hittas död där, helst genom vad som skulle uppfattas som ett självmord. På så sätt skulle därmed hela denna historia för eftervärlden aldrig kunna komma längre än till den ensamme, fege galningen som tog livet av både USA's President och sig själv. Nu fick de som sagt nöja sig med att de var säkra på att mordutredarna raskt skulle hitta vapnet de strategiskt utplacerat på skolbokslagrets sjätte våning där Oswald hade sin arbetsplats. Sedan var det ju bara en formalitet att koppla det till Oswald.

När strax senare Oswald grips, bedyrar han sin oskuld. Jodå, han befann sig i huset där mördaren påstås ha avlossat skotten ifrån, och han befann sig dessutom nära den plats en polisman trekvart efter mordet på Kennedy, mördas. Att han befann sig det huset var väl inte konstigt, han jobbade ju där? Och den där andra historien har senare fått sin förklaring från en så centralt placerad person som en tidigare fullständigt okänd älskarinna till Oswald. Hennes historia väcker stor uppmärksamhet när hon träder fram, flera decennier efter mordet. Hon har kunnat återge viktiga detaljer kring Oswald och hur denne som en i hierarkin lågt placerad underrättelseman, visste att Kennedy skulle mördas i Dallas. Oswald hade minsann till och med hjälpt till att förhindra att Kennedy mördades redan under en tidigare vistelse i Chicago, visste hon att berätta.

Dessutom att Oswald, eller Lee som hon hellre föredrog att kalla sin tidigare älskare, efter bästa förmåga försökte förhindra planerna i Dallas och att Lee insåg riskerna om detta misslyckades. Då skulle han själv bli anklagad för mordet. Riktigt hur Lee hade tänkt sig att genomföra detta har inte kunnat benas ut, men Lee var bevisligen en snabbtänkt och kreativ ung man, så väl på plats skulle han nog kunna tänka ut något. Och varför det inte riktigt avlöpte som tänkt har inte heller gått att fastställa med någon större säkerhet.

Beträffande den skjutne polismannen var Oswald naturligtvis säker på att denne egentligen var utsänd för att ta kål på honom, att han ens lyckats ta sig ut från skolbokslagret tyckte han var mycket märkligt. Att han nu på avstånd fick bevittna hur polismannen som var ute efter honom också mördas, ter sig än mer obegripligt för honom. Nåja, jag har ju trots allt ett vapen på mig att försvara mig med om fler dyker upp, tycktes han resonera. Så det var ju inte alls konstigt att Oswald var säker på att en av polismännen när han greps på den närliggande biografen deltog i komplotten och skulle skjuta honom. I rent självförsvar försökte han därför själv skjuta först, men polismannen lyckades turligt nog, trots tumultet, få in sin hand mellan hanen och patronen när Oswald tryckte av sitt vapen. När mördarna därför ett par dagar senare slutligen hinner ikapp honom är han trots allt avväpnad och försvarslös.

Under förhören där Oswald vallades mellan förhörslokalerna på Polishögkvarteret i Dallas var det givetvis naturligt att Oswald till den församlade världspressen bedyrade sin oskuld:

- Jag är bara en syndabock!

I USA tillhör tre fjärdedelar av befolkningen de som förstår att Kennedy mördades till följd av en konspiration. Om inte annat så bekräftar mordet av Oswald detta. Jack Ruby visste vad han gjorde som den undervegetation till den organiserade maffian han alltid varit och detta visar otvetydigt att en konspiration måste ha legat bakom mordet. Att de som kände Ruby personligen säger sig betrakta detta som ett skämt, kan bara uppfattas på ett sätt. De krafter som stod bakom mordet har fått dem alla att beskriva Ruby som en fullkomligt oberäknelig, impulsiv, våldsam och halvknasig sociopat som de personligen upplevt på nära håll. Ruby's välkända maffakopplingar gjorde naturligvis att några andra beskrivningar än dessa var otänkbara.

President John F. Kennedy dödförklaras klockan tretton, en halvtimme efter skotten. Guvernör John Connally överlever och blir fullt återställd. Oswald dödförklaras exakt fyrtioåtta timmar efter President Kennedy, egendomligt nog på samma sjukhus och samma akutmottagning som Kennedy. Polismannen Tippit dödförklaras redan vid ankomsten till sjukhuset, han hade avlidit omedelbart på platsen där han sköts.

Några gardinstänger återfanns aldrig.