Dallas, Texas, den 22:a november 1963 - Gick det till så här?


President Kennedy kan inte ha varit annat än nöjd med morgonens utveckling i Texas. I Fort Worth under frukosttalet för ett par timmar sedan var applåderna mycket uppskattande när han hyllade stadens ansträngningar för att utveckla nya militära flygplan och militära system. Hustruns sensationella entré, mycket medvetet en bra stund senare, hade ju heller inte gjort någon besviken. Morgonens regn hade övergått i solsken, nu skulle ju alla åskådare få sin närhet till presidentparet; inga överdrag för regnet under bilcortègen var längre nödvändiga.

President Kennedy vid frukostmötet i Fort Worth, Texas, några timmar innan han mördas. Han håller ett kort tal, som visar sig bli hans sista. Vicepresident Johnson längst upp till vänster, som cirka sex timmar efter att bilden togs svors in som USAs trettiosjätte president ombord på Air Force One.(Tack till Robin Unger, Tony Marsh, Atkins)


När Presidenten nu befann sig i limousinen på väg till Dallas Trade Mart och ytterligare ett tal, kanske han till och med var överraskad av att hela vägen in till centrum av Dallas hade åskådarmassorna vuxit och dessutom varit överväldigande, ja översvallande positiva. Det här är ju Texas och Dallas, här var ju valet väldigt ovisst senast? Det var också här FN-ambassadören Adlai Stevenson hade blivit allt annat än välvilligt behandlad av vissa högergrupper för bara en månad sedan? Limousinen stannade flera gånger på vägen in mot centrum av Dallas, till Secret Servicemännens tydliga nervositet. Presidenten skakade hand med några överlyckliga åskådare som därmed fått något mycket speciellt att berätta för barnbarnen. Riktigt hur speciell den handskakningen faktiskt skulle visa vara hade de förstås ingen aning om vid det laget.

Långt innan kl. 11.38 när Presidentens limousin lämnade flygplatsen vid Love Field strax utanför Dallas, var förberedelserna igång. Längs cortegevägen fanns utplacerade kontakter; var och en fullt medveten om att nu gällde noggrannhet, varje rapportering om tid och plats var av kritisk vikt. Vapen monterades, sikten kalibrerades och positioner togs om, en sista gång. Patroner laddades i vapnen, ljuddämpare monterades, sikten ställdes in på exakta avstånd och därefter inväntades signalen. Via radio fanns endast ett fåtal alternativ.


Abort. Stand by. Go.

Lee Harvey Oswald var nu på väg till andra våningen i skolbokslagret där han jobbade. På morgonen hade han fått skjuts av en arbetskamrat och allt hade varit som alla andra helger när han besökte sin fru, tja inte riktigt ändå. Kollegan, som gillade Oswald, hade inte reagerat på Oswalds vanliga tystlåtenhet. Kanske berodde den idag också på att han under kvällen dessförinnan grälat med hustrun, som han nu levde separerad ifrån. Oswald hade lämnat vigselringen och en del pengar kvar vid nattduksbordet när han tidigt på morgonen lämnade den alltjämt sovande hustrun. Nu fick det fan vara slut med detta, tänkte han! Nu hade han visserligen besökt sin fru en torsdag, inte en fredag som vanligt men det berodde på att han skulle hämta några gardinstänger att sätta upp i sitt tillfälliga hyresrum. Det saknades inga där, men förmodligen ville Oswald sätta upp lite mer passande gardinstänger, han hade god smak för sånt här.



(Lee & Marina Oswald)

Han hade just ätit lunch, och några av medarbetarna hade berättat att Presidenten skulle passera utanför senare under dagen. Oswald var helt ointresserad av detta, precis som han varit kvällen innan när kvinnan hans fru var inneboende hos berättade om President Kennedys besök. Nu skulle han istället handla en Coca Cola för att ta det lugnt i lunchrummet en stund.

När Presidentens limousin svängde in på Main Street ökade åskådarmassorna, nu stod de tiodubbla led, på bägge sidor om cortegen. Dessutom hejades och och ropades det uppifrån de öppna fönstren; Jack! Jackie! Kanske funderade han på om han tidigare varit lite för hård i bedömningen av det konservativa Texas?

Dumt, förvisso. Men flera välkända lönnmördare, underrättelseprofiler och till och med en blivande President hade strategiskt placerat sig runt Dealey Plaza. De visste utan tvivel att hela centrum av Dallas skulle krylla av människor och massor av dem med kameror av alla de slag. Men de kunde inte motstå detta, några hade försiktigt maskerat sig med Fedorahattar, glasögon och väl tilltagna ytterrockar. Dessutom ställt sig mitt i massan av människor, det kunde knappast fannas någon risk att någon skulle känna igen dem, det räknade de kallt med. Några av dem ville ta ett bisarrt, sista farväl. Andra såg det som en del av fortbildningen och ytterligare några ville bevittna det historiska ögonblick som de visste snabbt var i antågande och nu skulle utspela sig framför deras ögon. Hur som helst hade man ju förvissat sig om att inget skulle bli lämnat åt tillfälligheter. Man hade försäkrat sig om att oavsett utgången skulle hela episoden vara lämnad för eftervärlden.

På avsevärt längre avstånd, klokt nog, i Miami, Florida och i en av Washingtons mer fashionabla förorter hade temperaturen stigit avsevärt under hela morgonen. Det här var ju herrar som var vana att fatta beslut och nu stod hela förloppet slutligen helt utanför deras kontroll. Visserligen hade alla indikationer hittills pekat på att saker och ting avlöpt förvånansvärt friktionsfritt. Men det var ju trots allt nu det skulle avgöras. Något större förtroende för de tvivelaktiga figurer som slutligen skulle komma att ta President Kennedy av daga hade de naturligvis inte. Å andra sidan visste de ju också att detta var rutinerade lönnmördare som många gånger tidigare tagit livet av folk. Frågan man ställde sig var mer om de kunde hantera ett uppdrag av där kalibern, visst hade några av dem tidigare tagit livet av dignitärer utomlands, men detta var ändå i en helt en annan division.


Den bästa platsen att föreviga vad som nu var på väg att hända var säkerställd via en invigd Filmare. Framför sig kunde dessutom Filmaren avläsa signalerna genom den något mörkhyade Signalman som stod strax framför honom, alldeles intill Paraplymannen. Kring paraplyets öppna eller stängda position kände han ju visserligen inte till detaljerna, men så mycket hade han förstått, att så länge paraplyet inte är nersänkt så är inget slutfört. Han kontrollerade återigen att filmkameran var klar för sin utomordentligt viktiga uppgift med att bevara händelseförloppet. Någon van filmare var han ju inte och en extra sista koll skadade alltså inte, tvärtom. De sista förberedelserna hade avslutats. Radioförbindelser kontrollerade. Så långt hade allt gått som planerat. Sekunder återstod.

- Stand by.

President Kennedys välbekanta hårsvall fladdrade i vinden när cortegen svängde in på Houston Street. Och kanske hade han redan förstått vad Guvernör Connallys hustru Nellie då vände sig mot Presidenten och utbrast:

- Mr President, you can't say that Dallas doesn't love you.


Kennedy's limousin gör den sista svängen in på Elm Street, några sekunder innan skottlossningen. President Kennedy med hustru Jackie längst bak, Guvernörsparet John & Nellie Connally framför dem och de två Secret Servicemännen Roy Kellerman t.v., och Bill Greer som kör. (Tack till Robin Unger, Martin Hinrich, Towner, Life Magazine)


Bägge männen i Skolbokslagret hade sedan flera minuter varit redo. Liksom de två skyttar som befinner sig i Dal Tex-byggnaden intill, alla numera strax bakom Presidentens limousin. Ytterligare en skytt som befinner sig på gräskulle, ännu strax framför Presidents bil, är redo. Dessutom har en annan skytt gömt sig i närheten av järnvägsövergången framför cortegevägen. Nu finns det inga tvivel om att en militärliknande operation i form av en triangulär attack kommer att genomföras.

President Kennedy vinkar till människorna på bägge sidor om limousinen, rufsar bort luggen ur ögonen som han ofta gör, limousinen saktar ner ordentligt nu när den gör en tvär sväng ner efter Elm Street. Nu är det bara sju, åtta minuter kvar innan de är framme vid Dallas Trade Mart.


Efter den här fantastiskt härliga bilcortegen från Love Field, kunde Presidenten ha förväntat sig mer? Kanske tänker han på att helgen i Texas varit överraskande givande. Nu kanske möjligheterna till återval i nästa års presidentval ändå ser bättre ut. Kanske funderar han på att morgonen varit lång och att talet han nu strax ska hålla blir en bra avslutning på dagen i Dallas.


- All clear, it's a GO!

Möjligen hann President John F. Kennedy också med en blick mot sin hustru men händelseförloppet
utspelar sig nu mycket snabbt, om bara några sekunder är allt över.

Oväsen. Förvirring. Bang, bang! Totalt kaos, människor skriker. Bang, bang! Åskådarna förstår att något måste vara fel när de ser hur en av Secret Servicemännen från bilen bakom presidenten springande försöker hinna ikapp limousinen. Såväl några av åskådarna närmast som medpassagerarna i limousinen har tydligt hört presídentens hustru Jackie utbrista:

- Herregud, han är skjuten!

Många gråter, vad hände? Varför stannade limousinen, skriker några? Var det skott? Vem avfyrade dem? Limousinens chaufför från Secret Service trampar gaspedalen i botten och de försvinner bort, ner under och förbi järnvägsövergången. De är snabbt uppe på motorvägen, på väg mot Parklandsjukhuset sex, sju minuter bort.

De enda som avviker mot mönstret i kaoset på Dealey Plaza är Signalmannen och Paraplymannen, de sätter sig lugnt ned vid trottarkanten och betraktar förvirringen som nu uppstått runt i kring dem. Det här är naturligtvis det bästa sättet att undvika uppmärksamhet, har de räknat ut. Och de har rätt, för de har senare inga problem att ta sig från platsen helt ostörda.

Få av åskådarna förstår vad som händer eller vad som hänt. En polisman springer upp längs en gräskulle, allt fler följer efter. Ytterligare en rusar upp mot järnvägsövergången där andra åskådare då följer efter. En tredje polisman rusar mot entren i skolbokslagret. Där stöter han strax efteråt, på andra våningen tillsammans med en av lagrets chefer, ihop med Oswald. När polismannen med draget vapen i handen frågar vem mannen är intygar chefen snabbt att detta är en av hans anställda. De bägge rusar vidare och fortsätter sitt sökande i huset medan Oswald, fortfarande lugn som en filbunke, står kvar och ser dem försvinna.


Några åskådare har slängt sig ner på gräsmattorna längs cortegevägen, tagit sina barn i skydd under sig. Reportrar med filmkameror registrerar hysterin. Vem träffades, är presidenten skadad? Varifrån sköts det? Reportrarna som redan var på plats vet inte var de ska rikta sin kameror. Ingen vet egentligen något annat än att skott måste ha avlossats, ”vi hörde ju det”. Andra talar om att de uppfattat att det var smällare. Många säger tre skott, andra fyra eller fem, ytterligare några talar om ännu fler. Senare klarnar läget något, de som stod närmast vittnar om hur ”Kennedys huvud expoderade”. Ett vittne beskriver gråtande i en TV-intervju hur Kennedy blivit träffad av skotten, ingen tvekan om den saken. Han har bevittnat det fasansfulla mordet på bara några få meters avstånd.


Den efterföljande förvirringen på Dealey Plaza i Dallas. Färglagt, svart-vitt foto .(Tack till Robin Unger och Frank Cancellare)




Filmaren uppträder hysteriskt. I flera minuter rusar han runt på Dealey Plaza och bedyrar att han ”filmade hur Kennedys huvud exploderade”. Dessutom visar Filmaren stor förtvivlan och bestörtning och med tanke på hur han sedan flera år tillbaks hade förklarat för kollegor, vänner och bekanta hur mycket han beundrade President Kennedy, så var det ändå ett sällsynt övertygande skådespel han ägnade sig åt där på Plazan omedelbart efter mordet. Ingen skulle någonsin kunna misstänka att han hade något med mordet att göra – och nu skulle han strax iväg för att göra TV intervjuer och därefter väntade vad som säkerligen skulle komma att bli mycket intressanta förhandlingar om priset på den oerhört avslöjande film han självklart förstod att han nu var i besittning av. Att det rent av var ett Mästerverk hade han ännu inte insett.

Lönnmördarna som befann sig på skolbokslagrets sjätte våning i det västra respektive östra fönstret är snabbt på väg ned med varuhissen. Ingen ser dem, de försvinner via baksidan av skolbokslagret därefter ut i solskenet. Tvärs över gatan gör de sedan sällskap med de två skyttar som befann sig i Dal Tex huset, och strax efter att ytterligare en anslutit sig till gruppen försvinner de sedan via en icke avspärrad väg mot New Orleans. Via den järnvägsövergång där en av skyttarna befann sig, kunde denne snabbt osedd försvinna i det myller av bilar som sedan länge stoppats upp på en närliggande motorväg. Skytten på gräskullen tar sig osedd in i en bil och lyckas där hålla sig gömd tills dess att han senare kan ta sig obehindrad från platsen. Något vapen har han ju heller inte längre, det lämnades omedelbart efter skottlossningen över till en kumpan. Ingen av dem lägger märke till hur ett vittne en bit bort ser hur de bägge hanterar vapnet sinsemellan, och det spelar mindre roll för han står alldeles för långt bort för att kunna identifiera någon av dem. Vittnet ser också hur en av dem försvinner längs järnvägsspåren.

In i det sista hade dock bägge skyttarna på sjätte våningen undrat varför man valt ett gammalt italienskt vapen från andra världskriget som de skulle placera ut? Det här skräpet påminde dem ju om gamla tiders musköter, skulle mordutredarna verkligen låta sig luras av detta? Nåja, det hade inte funnits någon tid att ändra på det, de hade gjort som de varit tillsagda. Dessutom hade man försäkrat sig om att några av tomhylsorna man också placerade ut vid ett fönster i ena hörnet av den sjätte våningen skulle kopplas till detta vapen. Detta var synnerligen viktigt eftersom man förstod att jobbarkompisar till Oswald nog skulle höra när de autentiska hylsorna föll till golvet på våningen ovanför dem. Och där hade de gjort en iskall, korrekt bedömning. Anställda som befann sig på våningen under skulle mycket riktigt vittna om hur de hört tomhylsornas klickande mot golvet i samband med skottlossningen. Tre stycken, ingen tvekan om saken i de här vittnesmålen. ”Well done”, tänkte den ene av lönnmördarna i hissen på väg ned mot utgången.

Avledningsmanövern med de tre ”luffare” som gömt sig i en järnvägsvagn hade fungerat utmärkt. Dallaspolisen hade ägnat en massa energi åt dem under eftermiddagen och det hade säkert bidragit till att de inblandade kunde ta sig tämligen ostörda från mordplatsen. Riktigt fiffigt faktiskt, tänkte efteråt en av de bortflyende lönnmördarna. ”Luffarna” är däremot mindre roade av situationen, för strax efter att de blivit arresterade stöter de ihop den obehagliga man som de anar ligger bakom operationen på platsen, en högt placerad underättelseofficer. Kanske funderar de på om det är deras tur snart? Alla fyra är dock ännu så länge ovetande om att det här mötet på Dealey Plaza faktiskt fotograferas, och tur är kanske det.

Kennedys limousin visar tydliga spår efter det skott som genom vindrutan träffade honom framifrån. Inne i fordonet hittas senare fragment från de kulor som träffade både Kennedy och Guvernör John Connally. I bilens metallist runt vindrutans insida framtill finns en mycket tydlig buckla som uppenbart måste ha uppkommit från något av de skott som avlossades i riktning bakom presidenten. I övrigt är limousinens insida en tragisk syn. Lokaliserat både bakom och framför den plats där Kennedy hade suttit finns mycket tydliga spår från Kennedy's huvud som, likt vittnesmålen uttryckte saken, ”hade exploderat”. Det var ju till och med så att mc-poliserna som befann sig bakom Presidenten bar tydliga spår från explosionen, ingen tvekan om att skyttarna som befann sig framför limousinen hade skött sitt uppdrag utomordentligt väl.

I folkvimlet utanför skolbokslagret dyker det ganska snart också upp en åskådare som befunnit sig nere vid järnvägsövergången och som blivit lindrigt skadad av en kula som snuddat vid hans vänstra kind. Det står alltså snabbt klart att detta handlade om många skott. En uppgift som också en av Secret Servicemännen i limousinen senare bekräftar genom att beskriva hur ”en uppsjö” av kulor träffade limousinen och dess passagerare. Detta förklarar också hur Guvernör Connally kunde ha skottskador i såväl ryggen, bröstet, ena handleden samt i ena benet. Kennedy är träffad både i huvudet och i halsen och det är oklart hur av många skott, minst två, troligen tre och kanske inte heller omöjligt att det är ännu fler.





Limousinen med den dödligt skadade presidenten passerar under järnvägsövergången, några sekunder efter skotten. Dealey Plaza i bakgrunden. Åskådarna som vinkar är fortfarande ovetande om vad som just ägt rum. (Tack till Robin Unger, Daniel)


Det är oklart även bland lönnmördarna om den skytt som gömde sig i en närliggande dräneringsbrunn avlossade något skott eller inte, själv hävdade han med självskriven säkerhet att inget annat skott kunde ha träffat Kennedy framifrån, i den högra tinningen. Skytten som befann sig på gräskullen, snett framför till höger och något ovanför limousinen gjorde givetvis också anspråk på att ha avlossat det dödande skottet som träffade Kennedy i huvudet.

Dessutom satte han sin heder i pant på att Kennedys huvud måste ha ett stort hål baktill, där kulan passerat ut. Om hans kompanjoner kunde bekräfta detta är däremot inte känt, av det enkla skälet att ingen av dem gripits. Tillsammans med de övriga lönnmördarna från Dal Tex-byggnaden och skolbokslagret försvann han efter mordet för gott.

Filmaren var dock aldrig medveten om att hans Mästerverk som dokumenterade händelserna från början till slut, skulle komma att både klippas och förfalskas. Man ville nämligen försäkra sig om att det stora utgångshålet baktill i Kennedys huvud inte på några villkor fick visas. I så fall skulle aldrig mordet kunna tillskrivas den ensamme galningen för han befann sig ju bevisligen bakom presidenten, inte framför. Alltså hade de gjort klart med en mycket snabb aktion på det välkända underrättelselabbet NPIC, eller ”Hawkeyeworks” i Rochester, N.Y., som man uttryckte det mer allmänt i de här kretsarna. Där hade fotografiska experter bland annat mycket snabbt och skickligt helt enkelt ”målat över” den stora defekten baktill i Kennedys huvud.

Filmaren, uppriven över våldtäkten på sitt Mästerverk, ställde själv senare den ofrånkomliga frågan till dem. Om ni nu ändå skulle konstra med klippning och förfalskning, varför i hela friden förstörde ni helt enkelt inte min film istället? Något vettigt svar om den saken fick han aldrig, däremot i några omgångar ännu mer betalt. Ännu mer besynnerligt tyckte ha att detta var när andra vittnen hade berättat om hur deras filmer bara försvunnit. Men efter att ha konstaterat att hans egen film förstås var överlägsen alla andra eftersom den så tydligt visade hur det hela gick till så kunde han ju bättre förstå saken. Mästerverk förstör man ju inte hur som helst, det är klart. Ju mer Filmaren funderade på detta desto mer förbluffad var han över den nästan obegripliga skicklighet den här förfalskningen utan tvivel hade krävt.

Hur fan, tänkte han, i det kaos som utspelade sig på Plazan, kunde de veta exakt vad de skulle klippa bort och vad de skulle förfalska? Inte kunde de väl inom bara två dagar ha koll på allt som hände på Dealey Plaza? Och kunde de verkligen vara säkra på vilka andra filmer som togs och som förstås måste visa exakt samma sak? Eller vilka stillbilder som togs, för det måtte ju ha varit massor? Hur han än funderade begrep han aldrig det där, men det spelade mindre roll för han hade ju blivit synnerligen väl behandlad när det gällde det ekonomiska.

Jävligt smarta killar i alla fall, tänkte han med tydlig uppgivenhet och därmed var saken ur världen.

Filmaren fick dessvärre aldrig heller uppleva den nationella upphöjelse hans Mästerverk - visserligen i lite rumsterat skick – skulle komma att åtnjuta en dag. Några decennier senare betalade således den amerikanska staten till Filmarens efterlevande sexton miljoner dollar för Mästerverket som sedan dess förvaras i det Nationella Arkivet. Milde tid!

Säkerligen ligger det en hel del i teorin att Oswald inte skulle ha släppts levande ut ur skolbokslagret, avsikten var förstås att han skulle hittas död där, helst genom vad som skulle uppfattas som ett självmord. På så sätt skulle därmed hela denna historia för eftervärlden aldrig kunna komma längre än till den ensamme, fege galningen som tog livet av både USA's President och sig själv. Nu fick de som sagt nöja sig med att de var säkra på att mordutredarna raskt skulle hitta vapnet de strategiskt utplacerat på skolbokslagrets sjätte våning där Oswald hade sin arbetsplats. Sedan var det ju bara en formalitet att koppla det till Oswald.

När strax senare Oswald grips, bedyrar han sin oskuld. Jodå, han befann sig i huset där mördaren påstås ha avlossat skotten ifrån, och han befann sig dessutom nära den plats en polisman trekvart efter mordet på Kennedy, mördas. Att han befann sig det huset var väl inte konstigt, han jobbade ju där? Och den där andra historien har senare fått sin förklaring från en så centralt placerad person som en tidigare fullständigt okänd älskarinna till Oswald. Hennes historia väcker stor uppmärksamhet när hon träder fram, flera decennier efter mordet. Hon har kunnat återge viktiga detaljer kring Oswald och hur denne som en i hierarkin lågt placerad underrättelseman, visste att Kennedy skulle mördas i Dallas. Oswald hade minsann till och med hjälpt till att förhindra att Kennedy mördades redan under en tidigare vistelse i Chicago, visste hon att berätta.

Dessutom att Oswald, eller Lee som hon hellre föredrog att kalla sin tidigare älskare, efter bästa förmåga försökte förhindra planerna i Dallas och att Lee insåg riskerna om detta misslyckades. Då skulle han själv bli anklagad för mordet. Riktigt hur Lee hade tänkt sig att genomföra detta har inte kunnat benas ut, men Lee var bevisligen en snabbtänkt och kreativ ung man, så väl på plats skulle han nog kunna tänka ut något. Och varför det inte riktigt avlöpte som tänkt har inte heller gått att fastställa med någon större säkerhet.

Beträffande den skjutne polismannen var Oswald naturligtvis säker på att denne egentligen var utsänd för att ta kål på honom, att han ens lyckats ta sig ut från skolbokslagret tyckte han var mycket märkligt. Att han nu på avstånd fick bevittna hur polismannen som var ute efter honom också mördas, ter sig än mer obegripligt för honom. Nåja, jag har ju trots allt ett vapen på mig att försvara mig med om fler dyker upp, tycktes han resonera. Så det var ju inte alls konstigt att Oswald var säker på att en av polismännen när han greps på den närliggande biografen deltog i komplotten och skulle skjuta honom. I rent självförsvar försökte han därför själv skjuta först, men polismannen lyckades turligt nog, trots tumultet, få in sin hand mellan hanen och patronen när Oswald tryckte av sitt vapen. När mördarna därför ett par dagar senare slutligen hinner ikapp honom är han trots allt avväpnad och försvarslös.

Under förhören där Oswald vallades mellan förhörslokalerna på Polishögkvarteret i Dallas var det givetvis naturligt att Oswald till den församlade världspressen bedyrade sin oskuld:

- Jag är bara en syndabock!

I USA tillhör tre fjärdedelar av befolkningen de som förstår att Kennedy mördades till följd av en konspiration. Om inte annat så bekräftar mordet av Oswald detta. Jack Ruby visste vad han gjorde som den undervegetation till den organiserade maffian han alltid varit och detta visar otvetydigt att en konspiration måste ha legat bakom mordet. Att de som kände Ruby personligen säger sig betrakta detta som ett skämt, kan bara uppfattas på ett sätt. De krafter som stod bakom mordet har fått dem alla att beskriva Ruby som en fullkomligt oberäknelig, impulsiv, våldsam och halvknasig sociopat som de personligen upplevt på nära håll. Ruby's välkända maffakopplingar gjorde naturligvis att några andra beskrivningar än dessa var otänkbara.

President John F. Kennedy dödförklaras klockan tretton, en halvtimme efter skotten. Guvernör John Connally överlever och blir fullt återställd. Oswald dödförklaras exakt fyrtioåtta timmar efter President Kennedy, egendomligt nog på samma sjukhus och samma akutmottagning som Kennedy. Polismannen Tippit dödförklaras redan vid ankomsten till sjukhuset, han hade avlidit omedelbart på platsen där han sköts.

Några gardinstänger återfanns aldrig.


Kommentarer

  1. Intressant läsning,jag var tio år gammal när detta hände,kommer ihåg att jag och min bror satt och tittade på TV
    någon naturfilm.Programmet avbröts plötsligt och en nyhetsuppläsare talade om att president John F Kennedy
    blivit skjuten i Dallas.Hoppas du skriver mer om detta,jag kommer att läsa med stort intresse.Min åsikt är att det
    inte var Lee Harvey Oswald som sköt,det måste ha varit Christer Pettersson,eller?
    Hälsningar Go-Kart Hazze

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg