Judyth Baker

onsdag 15 juli 2015

Shocking message from Gayle Nix Jackson today.




Shocking message from Gayle Nix Jackson today.
Gary Mack, Curator of the Sixth Floor Museum in Dallas, has passed away.
I've had correspondence with Gary for a few years, I always admired his deep knowledge of the JFK assassination. No matter what camp you happen to be in, Gary was no doubt one of the foremost researchers of the JFK assassination.
My heart goes out to Gary's family and friends, and personally I will always remember Gary for his outstanding dedication, distinct intelligence and deep knowledge in this area, which came to be a huge part of Gary's life.
R.I.P. Gary Mack.
I will miss you / Glenn Viklund

*********************


Gary Mack, curator of The Sixth Floor Museum at Dealey Plaza and a nationally known authority on the assassination of President John F. Kennedy who once influenced a congressional inquiry on the subject, died Wednesday. He was 68.

He had been suffering a “rare and aggressive” form of cancer, according to his wife, Karin Strohbeck, with whom he lived in Arlington.

Mack joined the museum in 1994 after a long career in radio and television. He had long professed a belief, or at least a suspicion, that Lee Harvey Oswald did not act alone in killing the president.

“As conspiracy theorists like to say, you’re either a lone-nutter or you’re a CT — conspiracy theorist,” Mack once told The Dallas Morning News.

Even so, those who believe Oswald acted alone were among Mack’s staunchest admirers, who respected his open-mindedness and the fact that he embarked, often aggressively, on detailed missions to debunk conspiracy theories as the best way of reaching the truth. That alone left him at odds with many in the conspiracy community.

“I doubt if anybody anywhere knew more details about all aspects of the JFK assassination and aftermath than Gary,” said Hugh Aynesworth, author of November 22, 1963: Witness to History, who at the time of the assassination was a young reporter for The Dallas Morning News. Aynesworth is among those who believe Oswald acted alone.

Mack “helped debunk some of the more ridiculous offerings,” Aynesworth said. “His work at The Sixth Floor Museum at Dealey Plaza was beyond exemplary and will be sorely missed. Within hours of his death I had three phone calls from European newsmen who were stunned and planning coverage.”


**************








http://jfkfiles.blogspot.se/2015/07/gary-mack-curator-of-sixth-floor-museum.html

http://www.jfk.org/index.cfm?objectid=92C63890-CF09-1556-F985E89C4D22A661

lördag 13 juni 2015

OIC [Oswald Innocence Campaign] - ett sjunkande skepp

I samband med artiklarna kring Staffan Westerberg nämnde jag lite i kring den grupp av "oberoende researchers" som kallar sig "Oswald Innocence Campaign", där Westerberg alltså är medlem - och dessutom refererar till gruppens grundare, Ralph Cinque, som en av sina mentorer inom JFK research.

Ralph Cinque, kiropraktor. Grundare av OIC och passionerad gaphals.

Egentligen förtjänar den här gruppen och dess grundare ingen uppmärksamhet alls, i synnerhet inte om man är intresserad av mordet på President Kennedy. Det handlar om research på en nivå som är så inkompetent och subjektivt kontaminerad att den kan lämnas utan vidare kommentarer. Dock är det så att Cinque inte endast är inkompetent, han är dessutom det senaste exemplet på en klassisk gaphals som istället för att hävda rationella och välmotiverade argument, hänger sig till diverse hyss, falsarier och personliga missgrepp mot de han argumenterar med som är bortom varje uns av sans och vett. Via bloggar, facebooksidor och annat som dagligen uppdateras skapar Cinque ett fiktivt intresse som vida överstiger vad innehållet i hans budskap ger skäl till.

Ett mustigt och aggressivt språkbruk lockar till sig läsare och skapar förmodligen en och annan anhängare till detta spektakel. Westerberg är heller inte den enda svenske deltagaren i debatterna baserade i USA, av det skälet anser jag att det kan vara dags, måhända i förebyggande syfte, att ägna lite energi åt Cinque et al och den cirkus dessa individer lyckats skapa kring de slutsatser de vill förleda andra att instämma i.


Altgens 6. Bilden tagen av AP fotografen James "Ike" Altgens. Grunden för OIC's slutsats att det är Lee Oswald, inte Billy Lovelady, som syns i dörrentrén till Texas School Book Depository när Kennedy mördas och därför är oskyldig.

Bakgrunden, i korthet:

Ralph Cinque tog för cirka tre år sedan kontakt med Professor Jim Fetzer, en i USA välkänd konspirationsteoretiker, inte bara beträffande Kennedymordet. Fetzer står bakom en lång, lång rad av påstådda konspirationer, den senaste i raden är att Paul McCartney - jo Beatlesmedlemmen - inte är McCartney utan har bytts efter att den riktige McCartney dog för decennier sedan. Och nej, jag skämtar inte.

Med pukor och trumpeter deklarerade sedan Fetzer att nu hade han minsann fått de bevis som behövdes för att visa att Lee Oswald befann sig i dörrentrén när Kennedy mördades och alltså inte kunde vara skyldig till mordet! Bevisen för detta? Jodå, de bestod nu i att Cinque hade analyserat fotot ovan, som brukar benämnas "Altgens 6", och kommit fram till att fotot blivit manipulerat och att detta var bevis för att det i själva verket var Oswald som befann sig i dörrentrén. Cinque hade kommit fram till att kläderna överensstämmer med de Oswald bar, inte Lovelady. Dessutom hade hade hårlinjen på den person som syns på bilden "klippts från Lovelady" så att likheten inte kunde ifrågasättas. Därefter har sedan Ralph Cinque via olika bloggar och facebookgrupper fullkomligen dränkt dessa forum med allehanda, nya, fantastiska upptäckter av ytterligare förfalskningar och foul play. Dagligen, ofta genom flera långrandiga inlägg, har Cinque "bevisat" hur "de" [they] manipulerat foton, vittnen och annat. Vilka bevisen är, eller vilka "de" är, har däremot inte förklarats. Inte annat, alltså, än att detta är resultat av de analyser som Ralph Cinque ligger bakom.


Den pensionerade professorn i kritiskt tänkande, James Henry Fetzer.
Nu skulle det dessutom värvas medlemmar. Helst sådana som har någon typ av akademisk bokstavskombination förbunden med sitt namn. Dessa fick snabbt åka i gräddfilen, rakt in i det priviligierade sällskap som kan ståta med titeln "Senior member of the OIC". Andra som värvades var välkända personligheter inom JFK research, samtliga kritiker av Warrenkommissionens slutsatser och övertygade om en konspiration. Därför är det inte heller förvånande att Staffan Westerberg tillhör sällskapet. Som vi sett via nätmagasinet Paragraf och genom ett par inlägg jag skrivit i den här bloggen, är Westerberg, milt uttryckt, en mycket pålitlig konspirationsförespråkare.

Och eftersom Jim Fetzer sedan några år innan OIC grundades hade propagerat mycket starkt för Judyth Baker så skulle hon naturligtvis också beredas plats i det namnkunniga sällskapet. Problemet att Cinque inte tror på hennes historia beslöt man hålla tyst om, stridsyxan skulle grävas ner. På så sätt skulle alla bli nöjda och ha friheten att fortsätta de egna eskapaderna som vanligt. Och ingen kunde ju förneka att Baker, trots att hon var kontroversiell lite varstans, också skulle vara ett dragplåster, hon hade ju bland annat en egen fan club via facebook. Så länge inte argumenten på något sätt stod i strid med att Judyth Baker var den hon påstod sig vara, så skulle hon troligen kunna ställa upp på det mesta som OIC hade att erbjuda, gick säkert resonemanget. Bra så!


Judyth Vary Baker, som 1999 trädde fram och påstod sig ha varit Lee Oswalds älskarinna 1963.


Med Jim Fetzer vid rodret, alltså som sällskapets mest upphöjde och prominente medlem, dess ordförande och med den allestädes närvarande Ralph Cinque kunde inte detta misslyckas. Nu skulle kritikerna övervinnas genom en storm av deltagande i olika diskussionsfora på Internet. Fetzer var redan medlem och Cinque hade inga problem att få inträde i de mest exklusiva researchforumen trots att han i relation till JFK-mordet var en helt okänd kapacitet. Ingen hade någonsin hört talas om denne person i det här sammanhanget och det kunde givetvis betraktas som en fördel om man nu bara förvaltade pundet på rätt sätt?




Vinn dem över!

Jim Fetzer utnyttjade naturligtvis de kanaler han själv hade tillgång till. Via sin egen podcast, the real deal och genom sin krönikörsstatus vid den kanske mer kända nättidskriften veterans today trummades budskapet ut. Oswald oskyldig! Vi har bevisen! Att kritiska röster i dessa medier aldrig tilläts svara, var inget problem för Jim Fetzer. Han hade ju alltid gjort vad han kunnat för att till varje pris tysta eller svärta ner de som behagade ha andra åsikter än de han själv propagerade för. Att han alltid talar om vikten av free speech visste ju alla att det bara var det vanliga pladdret. Och om Fetzer försökte sprida budskapet så var det absolut ingenting mot den veritabla kaskad av inlägg som Cinque stod för i de forum han närvarade. Tala om passion!

Så sakteliga började det dock stå klart att Cinque's argument inte riktigt höll måttet. Vad var egentligen hans kvalifikationer inom fotoanalys? Hade hans analyser vidimerats av professionella fotoanalytiker? I takt med att frågorna blev fler och dessutom obesvarade höjdes nu tonläget. Vad som inledningsvis kunde beskrivas som tveksamhet övergick snabbt till renodlat fördömande av argumenten. Och vad värre var, detta var ju forum som till största delen befolkades av researchers som ju var konspirationsförespråkare, hur i hela världen kunde de vara så kritiska? Här hade ju Fetzer och Cinque serverat dem de bevis för att Oswald var oskyldig så länge letat efter?

Så kanske var det oundvikligt, dessa eminenta herrar, Fetzer och Cinque, kastades ut ur flera forum, ett efter ett. Världen är orättvis, de hade ju både bevis och argument! För att ta ett exempel, här är vad administratörerna vid Deep Politics Forum angav som skäl när Fetzer föll för bilan:

"This promotion of "Oswald in the doorway" as the smoking gun that proves Oswald's innocence is deeply disturbing, as it will inevitably be shown as a massively overstated interpretation of the available evidence and thus tarnish the efforts of the entire research community. Indeed, why is it that just before the 50th anniversary of the public slaughter of JFK, Fetzer and co announce the ridiculous vehicle known as the "Oswald Innocence Campaign"?

Världen kan i sanning vara en riktig bitch, det här forumet i fråga består ju dessutom garanterat av endast de mest renodlade konspirationsförespråkare som står att finna? "Våldsamt överdriven tolkning av tillgängliga bevis"?

Nåväl, detta avskräckte givetvis vare sig Ralph Cinque eller Jim Fetzer. Vill de inte begripa att de har sanningen framför näsan så är det ju deras problem, tycktes mottot vara. Nu startades nya facebookgrupper, det var bara att ta nya tag. Och här fann Cinque sin oas, vilken tacksamhet! För här behövde han inte längre tampas med de gamla rävar som agnat decennier åt JFK mordet och som trots att de sa sig vara konspirationsorienterade uppträdde som de värsta av fiender! Nej, här var det idel nya fräscha ansikten och åsikter. Inte för att Cinque visste vilka de var eller om de hade någon kunskap om mordet, bara i undantagsfall hade han någonsin hört talas om dessa människor. Men det spelade mindre roll, de flesta var jävligt trevliga och sedan fick han ju faktiskt en massa beröm för väl utförd research! Det tror fan det att Cinque trivdes bättre bland dessa nya förmågor!

Nej, nu var det istället några envisa bloggare som vägrade släppa Cinque fri i Internetetern. Varje argument i Cinque's blogg besvarades envist och enträget av bloggare som Joe Backes och Robin Unger, signaturerna Bpete1969 eller Lancelot Uppercut. Och de gav sig inte, trots idoga försök från stackars Ralph genom att hota med både advokater och stämningar. Som det inte var nog med detta; Cinque var nu förvisad till det enda forum han inte portats från - John McAdams alt.assassination.jfk. Alltså det forum där de flesta är övertygade om Oswalds skuld. Som sagt, livet är inte rättvist!





Av någon outgrundlig anledning börjar det inte sällan ramla in mail från en anonymous server baserad i Tjeckien till de Cinque debatterar i publika forum och via bloggar med. Mejlen innehåller dock inget  annat än prepubertala och oanständiga utfall mot dessa mottagare. Ralph Cinque har givetvis med stor emfas och sedvanlig passion deklarerat att han minsann "inte har ett dugg med dessa mejl att göra och att han går till domstol mot de som hävdar detta".

Och trots alla besvikelser så blev vintern och våren 14-15 om möjligt ännu värre. Först detta:



Vad som göms i snö kommer upp i tö; till sist orsakade alltså Judyth Baker den avgörande kraschen. Hon blev orsaken till att Fetzer och Cinque efter ett par års misslyckade försök att övertyga omvärlden om OIC's "oundvikliga sanningar", kastade in handduken. Förvånande? Inte alls. Fetzer's påståenden om att Cinque's språkliga piruetter skulle vara anledningen, ter sig både skrattretande och osanna. Var och en som följt debatterna vet att Fetzer är minst lika god kålsupare som Cinque när det avser att använda ett språkbruk som är allt annat än civiliserat.

Jim Fetzer ändrar sig aldrig. Skulle han bli tvungen att välja var det en självklarhet att Cinque skulle offras. Fetzer's support för Judyth Baker handlar om betydligt mer generella sammanhang i Fetzer's värld kring hur mordet gick till; där har Baker en given plats till skillnad från Cinque.

För Fetzer's del var det dessutom färdigskrivet på Veterans Today. Efter en konflikt med chefredaktören kastades han ut också från denna möjlighet att propagera för, ja inte bara OIC, utan som sagt en lång rad andra konspirationer. Artiklarna finns fortfarande kvar att ta del av för den som till äventyrs är intresserad.

Så efter att Ralph Cinque i mars 2015 annonserade att det nu fanns en ny och meriterad ordförande för hans OIC, Professor James Norwood, var det nog få som reagerade när det häromdagen, bara ett par månader senare stod klart att också denne kastat in handduken. Men denna gång var kritiken mot Ralph Cinque ännu mer detaljerad och i synnerhet kring detaljer om Cinque's envishet beträffande Altgens 6:

"(2) EYEWITNESS TESTIMONY: In the Warren Commission hearings, seven witnesses identified Billy Lovelady as the man in the doorway. (I am not including William Shelley’s ambivalent testimony.) Were all seven witnesses who identified Lovelady guilty of perjury? Were they all mistaken in their recall? Were they all coerced into giving false testimony? After fifty years, not a single one of these eyewitnesses ever recanted his/her testimony. The weight of the evidence here is on the side of the eyewitnesses who identified Lovelady in the doorway. 

(3) OSWALD’S OWN WORDS: Oswald himself had ample opportunities from Friday evening through Sunday morning to proclaim his innocence by simply stating that he was standing in front of the building observing the passing of the motorcade. Oswald was captured on camera in an agitated state, crying out, “I’m just a patsy” or “I emphatically deny these charges.” But he never proclaimed, “I was standing in front of the building at the time of the shooting.” One reporter pointedly asked Oswald the question, “Were you in the building at the time?” It was at that moment, more than any other, that Oswald should have answered loudly and clearly that he was standing out front, if that is where he was at 12:30pm on November 22. Instead, Oswald clearly informed the reporter that he was inside the building. The weight of the evidence here is on the word of Oswald himself, who stated publicly that he was in the building and not standing on the steps outside."


Norwood har också redogjort för en del andra besynnerligheter. Bland annat att en tredjedel av de som anges som sällskapets senior members inte kan nås eftersom Cinque "inte har deras mejladresser". Eller om det faktum att Cinque ofta framställer sina personliga åsikter som om de diskuterats ingående bland medlemmarna, vilket uppenbarligen inte sker.

Nu frågar sig kanske någon varför Professor Norwood alls deltog i den här församlingen? Det är förstås en bra fråga. Jag tror att en del av svaret ligger i den artikel jag refererar till nedan, som Norwood alltså författade för några dagar sedan. Somliga av OIC's medlemmar tycks ha gått med i gruppen under lite oklara betingelser. Man har inte riktigt uppfattat att *allt* som utgör dess grund vilar på den absoluta övertygelsen om att vad Cinque kommit fram till beträffande Algens 6, är heligt och inte på något sätt är tillåtet att ifrågasättas. Norwood betraktar således Oswald som oskyldig, men ståndpunkten vilar inte på Altgens 6. En inte ovanlig uppfattning bland konspirationsförespråkare och jag tror att betydligt fler i den här gruppen tillhör samma kategori.

Några av skälen till Norwoods tveksamhet är exakt de jag sedan tidigare tagit upp här på bloggen; vittnesuppgifter stöder uteslutande att Billy Lovelady, inte Oswald, befann sig i dörrentrén när skotten föll. Och kanske mest talande av allt - Oswald själv hävdade att han befann sig inne i byggnaden, inte utanför densamma. Man kan vara övertygad om att hade Oswald stått i dörrentrén så skulle han självklart ha basunerat ut detta till den församlade världspress han vid flera tillfällen under helgen han förhördes, vallades förbi. Att Cinque bortser från dessa avgörande faktorer är inte förvånande, att Norwood nu faktiskt tar upp detta, hedrar honom.

Dessutom finns det ytterligare bevis vilka OIC helt negligerar. Altgens 6, skickades ut på det internationella kabelnätverket exakt klockan 13.03, den 22:a november, 1963 (Pictures of the pain, 1994, se Amazon.com), vilket kan läsas genom den kod som tillhör fotot när det snabbt spreds över världen. Detta innebär med andra ord att fotot gick ut till världens nyhetsbyråer exakt trettiotre (33) minuter efter mordet på Dealey Plaza. James Altgens har själv i detalj beskrivit hur processen med framkallning med mera gick till i Dallas den där dagen. Det är, naturligtvis, fullständigt befängt att tro att någon slags avancerad förfalskning av fotot skulle ha kunnat äga rum på några få minuter.

Och Judyth Baker? Hon undviker både Ralph Cinque och OIC. Lugnast så, Cinque sparar sällan på krutet när det gäller att kritisera Baker. Hon har dessutom fullt upp med sina hemsnickrade försäkringar om sin egen förträfflighet, i någon av det sjuttiotal facebook grupper och bloggar hon numera använder sig av.

********************



OIC är en styggelse. En dysfunktionell organisation med en dysfunktionell ledning och med ett korrumperat och felaktigt budskap. Förhoppningsvis går detta skämt till historien som en bisarr parentes inom JFK-research, och det ganska snart.

Bloggaren Bpete har publicerat Norwoods beskrivning om varför han lämnat Cinque och OIC: http://bpete1969.blogspot.se/?zx=8b60431d8531895

fredag 24 april 2015

The Ochelli Effect



Judyth Vary Baker


På lördag, den 25:e april, kommer jag att delta hos "Den blinde JFK-researchern", Chuck Ochelli. Tillsammans med Carmine Savastano, Trish Fleming och Zachary D. Jendro är ämnet för dagen inget annat än Judyth Vary Baker.

Dessa researchers har, precis som jag, gjort en hel del research kring Bakers påståenden och det är knappast några smickrande omdömen någon av oss har att rapportera, gissar jag. För egen del blir det första gången hennes asyl-debacle i Sverige berättas direkt på engelska. Så jag ska försöka skärpa till engelskan ordentligt så det blir begripligt.. :-)

Sänds direkt som podcast, via länken ucy.tv/toe. Egentligen är det dock den 26:e det handlar om, svensk tid börjar detta 02.00 och pågår i två timmar. Men den som är intresserad av detta kommer att hitta avsnittet också via länk redan dagen därpå.

Kommentarer är förstås välkomna här för den som har synpunkter på vad som avhandlats.

PS. Kanske den här youtube-länken är enklare att välja i efterhand:

https://www.youtube.com/watch?v=VONjwupDsY8


Addendum, 2016-05-25:

Chuck Ochelli har ägnat flera av sina podcasts åt att gå igenom och avfärda några av de mest envisa myterna kring mordet på President Kennedy. Ochelli, som i grunden är en konspirationsanhängare, samtalar med flera olika researchers från såväl CT som LN lägren. Notera att man faktiskt är helt överrens i de här showerna om vad som är myter och kan avfärdas som sådana.

Det finns anledning att tro att det blir många avsnitt ytterligare i den här serien, nya myter uppstår dessvärre i samma takt som äldre kan avskrivas. På den här sidan har Chuck samlat de hittillsvarande åtta avsnitten:

http://ochelli.com/down-loadable-content/x-jfk-myths/




onsdag 18 februari 2015

Okänd film från Dealey Plaza?

Filmer från Dealey Plaza i Dallas när Kennedy mördades har utgjort underlag för såväl kritiker till Warrenkommissionen som de förespråkare vilka anser att kommissionens slutsatser är korrekta. Den mest kända är naturligtvis filmen som togs av textilfabrikören Abraham Zapruder:


.


Zapruders film, som numera återfinns på National Archives i Washington, har debatterats, granskats och analyserats i varje detalj sedan den först visades i amerikansk TV 1975. Oenigheten om vad det är vi ser, exakt, är stor. Hur många skott avlossades och varifrån kom de? Träffades Kennedy och Connally av samma kula (SBT)? När träffades Kennedy första gången? Är filmen autentisk? På den sista frågan anser jag att svaret är ett obetingat ja, men alla dessa frågor är en diskussion jag inte kommer att ta upp här. Jag hoppas kunna återkomma till Zapruders film vid ett annat tillfälle istället.


Det finns dessutom också några filmer ytterligare som visar åtminstone delar av händelseförloppet. En av dem är filmen som en man vid namn Orville Nix tog. Nix befann sig på lite längre avstånd, men det kanske mest intressanta är att filmen togs från andra hållet av Dealey Plaza. Det ger ett annat perspektiv - och inte minst, händelseförloppet kan alltså jämföras med vad vi ser i Zapruders film:


Från Orville Nix film, Dealey Plaza.


De allra flesta researchers anser att de här två filmerna visar samma sak. Och att detta därmed bekräftar att filmerna är autentiska. Avvikande åsikter finns dock, några anser rentav att bägge filmerna är manipulerade. Bland annat därför att originalversionen av filmen som Orville Nix tog, inte står att återfinna idag. Som sagt, jag hoppas återkomma till allt detta.

Det finns dock eventuellt en film som aldrig visats och som skulle kunna innebära att diskussionen både om vad som hände och kring såväl filmers och fotografiers äkthet, har potential att avgöra de här frågorna. Om - och det är ett stort om - den existerar. Omständigheterna kring detta är även för många researchers tämligen okända. Och givetvis skulle jag inte nämna det här om jag inte ansåg att det kan ligga något i den här historien. Men var och kan göra sin egen bedömning, naturligtvis.

*******************************

Bakgrunden, i korthet, är att rättigheterna till Zapruders film bara dagar efter mordet hade köpts upp av Life Magazine, för tjugofem tusen dollar. Det kan inom parentes också nämnas att när filmen, 1999, köptes av US National Archives ersattes Zapruders efterlevande med 16 miljoner USD.

Den 29:e november 1963, en vecka efter mordet, publicerade så tidningen en serie bilder, filmrutor, från filmen:




Life Magazine den 29/11, 1963.

Bilderna väckte stor uppmärksamhet. Inget av detta hade tidigare publicerats och det var, i sanning, en serie sensationella bilder. Och inte bara i USA, detta var lika uppseendeväckande överallt runt om i världen. Däremot publicerades inte de mest grafiska bilderna (filmrutorna) där man tydligt ser hur Kennedys huvud exploderar när han träffas i huvudet. Det ansågs helt enkelt att den amerikanska allmänheten inte var mogen att beskåda något så hemskt. En tanke som kan verka obegriplig idag, när vi varje dag matas med betydligt värre filmer och fotografier, men så var det då. Av samma skäl var det ännu mer otänkbart att visa själva filmen, men där fanns det säkert också andra skäl, bland annat ekonomiska och dessutom med hänsyn till familjen Kennedy.

Ytterligare en knapp vecka efter mordet, den 5:e december 1963, får FBI-kontoret i Detroit, Michigan, ett telefonsamtal. Det är en kvinna som ringer och uppgifterna hon lämnar är utan tvekan sensationella. Kvinnan uppger att hon är en tysk utbytesstudent, sista året av studier för en doktorsexamen vid universitetet i Ann Arbor, Michigan. Uppgifterna hon därefter lämnar är minst sagt inget annat än rena dynamiten, om uttrycket ursäktas. Därför att vad hon uppger är följande. Hon var på besök hos en syster i Dallas dagarna runt mordet. På dagen för mordet befann hon sig på Dealey Plaza för att bevittna kortegen med President Kennedy och hon hade också med sig en filmkamera till platsen. Hon har sett bilderna i Life Magazine och säger att hon tog en film "som är av bättre kvalité än de bilder som publicerades i Life". Hon uppger att detta är en 16 mm film och att det är en färgfilm. Kvinnan blir ombedd att lämna in filmen till FBI och säger att hon ska skicka den till dem per post.

Det är lätt att föreställa sig att de här uppgifterna måtte ha skapat stor uppståndelse bland FBI-agenterna i Detroit. Men detta slutar inte där. På eftermiddagen, samma dag, den 5:e december, mottar redaktören på Detroit News, Robert Lubeck (till vänster på bilden nedan), också ett samtal från en kvinna.

Berättelsen som lämnas är i allt väsentligt densamma. Men denna gång kallar sig kvinnan "Ms Beck" och tillägger att hon personligen ska komma in till tidningen med filmen.



Robert Lubeck, till vänster, redaktör Detroit News, 1963.


Dessvärre lämnas filmen aldrig in och inte heller hör kvinnan av sig igen, vare sig till FBI eller till Detroit News. FBI undersökte ärendet men fick ingen klarhet i vem kvinnan var. Därefter har flera researchers tittat på detta, bland annat David Lifton och David Reitzes, varifrån en del av uppgifterna ovan kommer, men ingen har lyckats finna vare sig kvinnan eller filmen.

En reflektion är att om filmen existerar och om den dessutom är av god kvalité, så skulle den alltså kunna ha potentialen att såväl bekräfta som vederlägga mycket av den debatt kring vad som hände vid mordet. Dessutom skulle den givetvis ha ett historiskt värde, egentligen oavsett kvalité. Och vore kvalitén av den kaliber kvinnan uppgav så skulle möjligen också ytterligare detaljer kunna urskiljas.

Men i dagsläget är förstås det mest intressanta om historien verkligen kan vara sann? Personligen så tror jag att det kan ligga en del i detta, att den faktiskt väsentligen kan vara sann. Den innehåller en stringent berättelse om vem hon var, och varför hon var i Dallas, med mera. Jag finner det kanske en aning långsökt att en eventuell lögnare som skulle få sig ett skratt, skulle hitta på något som är så pass ovanligt och ändå förefalla trovärdigt. Att hon hör av sig till såväl pressen som polismyndighet är också en motiverad åtgärd, av flera skäl. Så frågan inställer sig då varför filmen inte lämnades in?

Ska jag spekulera så tror jag att hon fick kalla fötter att blanda sig i detta, överhuvudtaget. Hon hade säkerligen sett i medierna hur detta ältades hela dagarna på TV och hur chockerade man var i USA. Hon bör också ha varit medveten om hur Oswald mördades och hur spekulationerna kring Jack Ruby och hans tvivelaktiga affärer målades upp. Kunde hon möjligen blivit tveksam därför att detta kunde påverka hennes möjligheter att avsluta sina studier i USA?

Det är intressant att notera också att till FBI erbjöd hon sig att skicka in filmen, per post. Till Detroit News, senare samma dag, uppger hon att hon själv kommer in och lämnar filmen. Kanske diskuterade hon detta med någon under tiden, eller i varje fall ser det ut som att något fått henne att dels ringa till tidningen och att dessutom erbjuda sig att personligen överlämna filmen. Litade hon inte på att det skulle vara tillräckligt att lämna in den till FBI?

Någon har spekulerat i att FBI faktiskt skulle ha fått in filmen och att de förstört den. Andra att hon var ute efter pengar och därför ville komma tillbaks till sitt hemland där hon kunde känna sig trygg innan detta offentliggjordes, men ångrade sig, osv. Det kan finnas många orsaker till att filmen existerar med aldrig blivit offentlig. Existerar filmen så kan exemplet ovan beträffande Zapruders anhörigas ersättning användas som jämförelse. Det skulle sannolikt handla om mycket saftiga belopp den skulle värderas till idag. 

Ett vittne vid Dealey Plaza som har blivit mycket omdiskuterad, är Beverly Oliver. Som alltså påstår sig vara den s.k. "Babuska Lady". Den kvinna som syns i närheten av limousinen när skotten faller, och som filmar eller tar kort. Någon typ av kamera har hon i handen. Men eftersom Olivers berättelse innehåller många tvivelaktigheter har sanningshalten i hennes berättelse starkt ifrågasatts. Skulle denna kvinna som hörde av sig i Detroit kunna vara den s.k. "Babushka Lady" (Bilden nedan)? Det är i vart fall en möjlighet. Personligen tror jag inte att någon av dem är "Babushka Lady", det finns skäl att dels betvivla Oliver's berättelse, men också att denna ev. tyska kvinna skulle stått på just den platsen.


"Babushka Lady", inringad. Jean Hill, röd kappa, till vänster. Jackie ser till
Presidenten som är träffad.

Jag har själv gjort en del efterforskningar kring detta, både i USA och i Tyskland. Likaledes utan resultat. Så inget är säkert, naturligtvis. Det kan vara en bluff, det går inte att utesluta. Men skulle någon vara intresserad i att forska vidare i detta, har jag en del tips och dessutom ytterligare uppgifter. Tid har jag, som bekant, däremot dåligt med.

måndag 2 februari 2015

Staffan Westerberg svarar - och gör sig till åtlöje!

"I’ve learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel". – Maya Angelou


Staffan Westerberg. (Bilden från nätmagasinet Paragraf)

På bloggen här har jag erbjudit Staffan Westerberg att svara på den kritik jag framfört mot hans artiklar som publicerades på nätmagasinet Paragraf. Jag har också lovat att publicera hans eventuella svar. Det är självklart att Westerberg ska ges den här möjligheten och jag hade nog förväntat mig att så skulle skett vid det här laget. Med tanke på det intresse för Kennedy-mordet Westerberg haft under många decennier och som han redogjorde för på Paragraf, så vore det också ganska naturligt att han står för sina artiklar och bemöter den kritik som finns, om tillfälle ges.

Så har dock inte blivit fallet. Under förra veckan stötte jag istället ihop med Staffan på en amerikansk sajt där Kennedy-mordet diskuteras. Där noterade jag att Westerberg i lite raljerande ordalag faktiskt uttalat sig om mig och min berättelse kring Judyth Baker och hennes asylansökan. Jag bestämde mig för att försöka få ett svar från SW och postade detta, och mycket till diskussion om ämnet blev det som synes inte:

Glenn V.:

"Question for my fellow countryman, Staffan Westerberg.

Staffan, I noticed your comment related to the research about Judyth Baker that I've done, and I doubt the expression "fabulous" has got anything to do with you actually agreeing to my conclusions. However, I must ask, if you have in fact read it, what's your criticism?

Also, as you probably know, I've invited you to publicly comment this research right on my blog and committed to publish your comments. Of course, you've dodged that bullet diligently, so far. How's that, Staffan?"

Westerberg:

"Glenn. You are just a "useful idiot" - Nyttig idiot"

Glenn V.:

"OK. In other words, you still will not have anything of substance to say, only insults?
I should maybe refresh members here of some basics about Staffan Westerberg, which should explain a few things.

Staffan is an ardent supporter of Judyth Baker. Staffan had a number of articles published in a Swedish judicial net magazine, about the JFK assassination. When Staffan received questions from myself and a number of other readers, Staffan bailed out. And the editor actually deleted the entire comment section, probably embarrassed about Staffans complete inability to give any sort of answers. 

My guess is that the editor didn't have a clue as to what to expect from someone who describes Fetzer and Cinque as his mentors, or that Cinque's OIC gang by Staffan was introduced as "the worlds leading independent JFK assassination researchers".

Westerberg:

"Ardent supporter... you are truly an idiot, close associate with MacAdams."


Och mer än så blev det alltså inte. Man kan käbbla om olika utgångspunkter i själva ämnet, mordet på Kennedy. Om detta är det efter Westerbergs artiklar på Paragraf inte förvånansvärt att vi har olika åsikter kring, det hade jag givetvis förväntat mig. Som de flesta säkert vet som intresserar sig för ämnet, kan ordväxlingarna vara betydligt mycket värre än så här. Trist, men så ligger det till. Ibland hettar det till och vi har säkert alla som sysslar med detta sagt saker och ting vi inte är särskilt stolta över. Däremot har jag svårt att förstå hur Westerberg, som är journalist och som skrivit en lång rad artiklar i ämnet, kan bete sig på det här viset. Var finns yrkeshedern, var är integriteten kring de artiklar han skrivit riktade till en svensk publik?

Här har Westerberg möjlighet att på en direkt fråga förklara vad och på vilket sätt mina artiklar om Judyth Baker skulle vara felaktiga eller på annat sätt undermåliga. Om det yttrar Westerberg inte ett ord. På det här sättet konfirmerar han istället att den kritik jag framfört är motiverad och samma sak beträffande de andra av Westerbergs artiklar jag kritiserat på bloggen här.

Om Westerberg tror att han på det här viset skulle ingjuta något slags förtroende för de artiklar, eller hans kompetens i ämnet han skriver om, så misstar han sig naturligtvis. Nåväl, det är Westerbergs bekymmer och det kanske han får anledning att fundera över.

Vad däremot Westerberg i sitt tredje och avslutande inlägg skriver, är något annat:

Westerberg:

"Du, kryp tillbaka i din lilla lgh i XXX." (Ort utbytt mot X av mig, GV)

Av någon anledning har Westerberg rotat i var jag är bosatt. Och tycks föreställa sig att sånt kan man använda på nätet när skit ska kastas på andra skribenter. Det här är inte bara omoget och fullständigt oacceptabelt. Det är på ren svenska förbanne mig helt oförsvarligt att syssla med den här typen av gyttjebrottning. Ett riktigt bottennapp av Westerberg.

Att det dessutom råkar vara så att Westerbergs researchkompetens är av den kalibern att han istället för att exponera mig, utlämnar en nära släktings ortsadress på nätet, det gör mig fullständigt rasande. Inser du vilka konsekvenser såna idiotier kan ha? Har du inget vett i skallen alls, människa? Jag hoppas att potentiella framtida uppdragsgivare till dig läser detta och tar del av hur du uppträder mot de som kritiserar vad du publicerar. Det har du gjort dig förtjänt av. Har du någon skam i kroppen, så förväntar jag mig omgående en ursäkt för det här oförsvarliga klavertrampet! 

Mitt erbjudande till dig att framöver kommentera något alls här, har du med god marginal förverkat.