Judyth Baker

onsdag 18 februari 2015

Okänd film från Dealey Plaza?

Filmer från Dealey Plaza i Dallas när Kennedy mördades har utgjort underlag för såväl kritiker till Warrenkommissionen som de förespråkare vilka anser att kommissionens slutsatser är korrekta. Den mest kända är naturligtvis filmen som togs av textilfabrikören Abraham Zapruder:


.


Zapruders film, som numera återfinns på National Archives i Washington, har debatterats, granskats och analyserats i varje detalj sedan den först visades i amerikansk TV 1975. Oenigheten om vad det är vi ser, exakt, är stor. Hur många skott avlossades och varifrån kom de? Träffades Kennedy och Connally av samma kula (SBT)? När träffades Kennedy första gången? Är filmen autentisk? På den sista frågan anser jag att svaret är ett obetingat ja, men alla dessa frågor är en diskussion jag inte kommer att ta upp här. Jag hoppas kunna återkomma till Zapruders film vid ett annat tillfälle istället.


Det finns dessutom också några filmer ytterligare som visar åtminstone delar av händelseförloppet. En av dem är filmen som en man vid namn Orville Nix tog. Nix befann sig på lite längre avstånd, men det kanske mest intressanta är att filmen togs från andra hållet av Dealey Plaza. Det ger ett annat perspektiv - och inte minst, händelseförloppet kan alltså jämföras med vad vi ser i Zapruders film:


Från Orville Nix film, Dealey Plaza.


De allra flesta researchers anser att de här två filmerna visar samma sak. Och att detta därmed bekräftar att filmerna är autentiska. Avvikande åsikter finns dock, några anser rentav att bägge filmerna är manipulerade. Bland annat därför att originalversionen av filmen som Orville Nix tog, inte står att återfinna idag. Som sagt, jag hoppas återkomma till allt detta.

Det finns dock eventuellt en film som aldrig visats och som skulle kunna innebära att diskussionen både om vad som hände och kring såväl filmers och fotografiers äkthet, har potential att avgöra de här frågorna. Om - och det är ett stort om - den existerar. Omständigheterna kring detta är även för många researchers tämligen okända. Och givetvis skulle jag inte nämna det här om jag inte ansåg att det kan ligga något i den här historien. Men var och kan göra sin egen bedömning, naturligtvis.

*******************************

Bakgrunden, i korthet, är att rättigheterna till Zapruders film bara dagar efter mordet hade köpts upp av Life Magazine, för tjugofem tusen dollar. Det kan inom parentes också nämnas att när filmen, 1999, köptes av US National Archives ersattes Zapruders efterlevande med 16 miljoner USD.

Den 29:e november 1963, en vecka efter mordet, publicerade så tidningen en serie bilder, filmrutor, från filmen:




Life Magazine den 29/11, 1963.

Bilderna väckte stor uppmärksamhet. Inget av detta hade tidigare publicerats och det var, i sanning, en serie sensationella bilder. Och inte bara i USA, detta var lika uppseendeväckande överallt runt om i världen. Däremot publicerades inte de mest grafiska bilderna (filmrutorna) där man tydligt ser hur Kennedys huvud exploderar när han träffas i huvudet. Det ansågs helt enkelt att den amerikanska allmänheten inte var mogen att beskåda något så hemskt. En tanke som kan verka obegriplig idag, när vi varje dag matas med betydligt värre filmer och fotografier, men så var det då. Av samma skäl var det ännu mer otänkbart att visa själva filmen, men där fanns det säkert också andra skäl, bland annat ekonomiska och dessutom med hänsyn till familjen Kennedy.

Ytterligare en knapp vecka efter mordet, den 5:e december 1963, får FBI-kontoret i Detroit, Michigan, ett telefonsamtal. Det är en kvinna som ringer och uppgifterna hon lämnar är utan tvekan sensationella. Kvinnan uppger att hon är en tysk utbytesstudent, sista året av studier för en doktorsexamen vid universitetet i Ann Arbor, Michigan. Uppgifterna hon därefter lämnar är minst sagt inget annat än rena dynamiten, om uttrycket ursäktas. Därför att vad hon uppger är följande. Hon var på besök hos en syster i Dallas dagarna runt mordet. På dagen för mordet befann hon sig på Dealey Plaza för att bevittna kortegen med President Kennedy och hon hade också med sig en filmkamera till platsen. Hon har sett bilderna i Life Magazine och säger att hon tog en film "som är av bättre kvalité än de bilder som publicerades i Life". Hon uppger att detta är en 16 mm film och att det är en färgfilm. Kvinnan blir ombedd att lämna in filmen till FBI och säger att hon ska skicka den till dem per post.

Det är lätt att föreställa sig att de här uppgifterna måtte ha skapat stor uppståndelse bland FBI-agenterna i Detroit. Men detta slutar inte där. På eftermiddagen, samma dag, den 5:e december, mottar redaktören på Detroit News, Robert Lubeck (till vänster på bilden nedan), också ett samtal från en kvinna.

Berättelsen som lämnas är i allt väsentligt densamma. Men denna gång kallar sig kvinnan "Ms Beck" och tillägger att hon personligen ska komma in till tidningen med filmen.



Robert Lubeck, till vänster, redaktör Detroit News, 1963.


Dessvärre lämnas filmen aldrig in och inte heller hör kvinnan av sig igen, vare sig till FBI eller till Detroit News. FBI undersökte ärendet men fick ingen klarhet i vem kvinnan var. Därefter har flera researchers tittat på detta, bland annat David Lifton och David Reitzes, varifrån en del av uppgifterna ovan kommer, men ingen har lyckats finna vare sig kvinnan eller filmen.

En reflektion är att om filmen existerar och om den dessutom är av god kvalité, så skulle den alltså kunna ha potentialen att såväl bekräfta som vederlägga mycket av den debatt kring vad som hände vid mordet. Dessutom skulle den givetvis ha ett historiskt värde, egentligen oavsett kvalité. Och vore kvalitén av den kaliber kvinnan uppgav så skulle möjligen också ytterligare detaljer kunna urskiljas.

Men i dagsläget är förstås det mest intressanta om historien verkligen kan vara sann? Personligen så tror jag att det kan ligga en del i detta, att den faktiskt väsentligen kan vara sann. Den innehåller en stringent berättelse om vem hon var, och varför hon var i Dallas, med mera. Jag finner det kanske en aning långsökt att en eventuell lögnare som skulle få sig ett skratt, skulle hitta på något som är så pass ovanligt och ändå förefalla trovärdigt. Att hon hör av sig till såväl pressen som polismyndighet är också en motiverad åtgärd, av flera skäl. Så frågan inställer sig då varför filmen inte lämnades in?

Ska jag spekulera så tror jag att hon fick kalla fötter att blanda sig i detta, överhuvudtaget. Hon hade säkerligen sett i medierna hur detta ältades hela dagarna på TV och hur chockerade man var i USA. Hon bör också ha varit medveten om hur Oswald mördades och hur spekulationerna kring Jack Ruby och hans tvivelaktiga affärer målades upp. Kunde hon möjligen blivit tveksam därför att detta kunde påverka hennes möjligheter att avsluta sina studier i USA?

Det är intressant att notera också att till FBI erbjöd hon sig att skicka in filmen, per post. Till Detroit News, senare samma dag, uppger hon att hon själv kommer in och lämnar filmen. Kanske diskuterade hon detta med någon under tiden, eller i varje fall ser det ut som att något fått henne att dels ringa till tidningen och att dessutom erbjuda sig att personligen överlämna filmen. Litade hon inte på att det skulle vara tillräckligt att lämna in den till FBI?

Någon har spekulerat i att FBI faktiskt skulle ha fått in filmen och att de förstört den. Andra att hon var ute efter pengar och därför ville komma tillbaks till sitt hemland där hon kunde känna sig trygg innan detta offentliggjordes, men ångrade sig, osv. Det kan finnas många orsaker till att filmen existerar med aldrig blivit offentlig. Existerar filmen så kan exemplet ovan beträffande Zapruders anhörigas ersättning användas som jämförelse. Det skulle sannolikt handla om mycket saftiga belopp den skulle värderas till idag. 

Ett vittne vid Dealey Plaza som har blivit mycket omdiskuterad, är Beverly Oliver. Som alltså påstår sig vara den s.k. "Babuska Lady". Den kvinna som syns i närheten av limousinen när skotten faller, och som filmar eller tar kort. Någon typ av kamera har hon i handen. Men eftersom Olivers berättelse innehåller många tvivelaktigheter har sanningshalten i hennes berättelse starkt ifrågasatts. Skulle denna kvinna som hörde av sig i Detroit kunna vara den s.k. "Babushka Lady" (Bilden nedan)? Det är i vart fall en möjlighet. Personligen tror jag inte att någon av dem är "Babushka Lady", det finns skäl att dels betvivla Oliver's berättelse, men också att denna ev. tyska kvinna skulle stått på just den platsen.


"Babushka Lady", inringad. Jean Hill, röd kappa, till vänster. Jackie ser till
Presidenten som är träffad.

Jag har själv gjort en del efterforskningar kring detta, både i USA och i Tyskland. Likaledes utan resultat. Så inget är säkert, naturligtvis. Det kan vara en bluff, det går inte att utesluta. Men skulle någon vara intresserad i att forska vidare i detta, har jag en del tips och dessutom ytterligare uppgifter. Tid har jag, som bekant, däremot dåligt med.

måndag 2 februari 2015

Staffan Westerberg svarar - och gör sig till åtlöje!

"I’ve learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel". – Maya Angelou


Staffan Westerberg. (Bilden från nätmagasinet Paragraf)

På bloggen här har jag erbjudit Staffan Westerberg att svara på den kritik jag framfört mot hans artiklar som publicerades på nätmagasinet Paragraf. Jag har också lovat att publicera hans eventuella svar. Det är självklart att Westerberg ska ges den här möjligheten och jag hade nog förväntat mig att så skulle skett vid det här laget. Med tanke på det intresse för Kennedy-mordet Westerberg haft under många decennier och som han redogjorde för på Paragraf, så vore det också ganska naturligt att han står för sina artiklar och bemöter den kritik som finns, om tillfälle ges.

Så har dock inte blivit fallet. Under förra veckan stötte jag istället ihop med Staffan på en amerikansk sajt där Kennedy-mordet diskuteras. Där noterade jag att Westerberg i lite raljerande ordalag faktiskt uttalat sig om mig och min berättelse kring Judyth Baker och hennes asylansökan. Jag bestämde mig för att försöka få ett svar från SW och postade detta, och mycket till diskussion om ämnet blev det som synes inte:

Glenn V.:

"Question for my fellow countryman, Staffan Westerberg.

Staffan, I noticed your comment related to the research about Judyth Baker that I've done, and I doubt the expression "fabulous" has got anything to do with you actually agreeing to my conclusions. However, I must ask, if you have in fact read it, what's your criticism?

Also, as you probably know, I've invited you to publicly comment this research right on my blog and committed to publish your comments. Of course, you've dodged that bullet diligently, so far. How's that, Staffan?"

Westerberg:

"Glenn. You are just a "useful idiot" - Nyttig idiot"

Glenn V.:

"OK. In other words, you still will not have anything of substance to say, only insults?
I should maybe refresh members here of some basics about Staffan Westerberg, which should explain a few things.

Staffan is an ardent supporter of Judyth Baker. Staffan had a number of articles published in a Swedish judicial net magazine, about the JFK assassination. When Staffan received questions from myself and a number of other readers, Staffan bailed out. And the editor actually deleted the entire comment section, probably embarrassed about Staffans complete inability to give any sort of answers. 

My guess is that the editor didn't have a clue as to what to expect from someone who describes Fetzer and Cinque as his mentors, or that Cinque's OIC gang by Staffan was introduced as "the worlds leading independent JFK assassination researchers".

Westerberg:

"Ardent supporter... you are truly an idiot, close associate with MacAdams."


Och mer än så blev det alltså inte. Man kan käbbla om olika utgångspunkter i själva ämnet, mordet på Kennedy. Om detta är det efter Westerbergs artiklar på Paragraf inte förvånansvärt att vi har olika åsikter kring, det hade jag givetvis förväntat mig. Som de flesta säkert vet som intresserar sig för ämnet, kan ordväxlingarna vara betydligt mycket värre än så här. Trist, men så ligger det till. Ibland hettar det till och vi har säkert alla som sysslar med detta sagt saker och ting vi inte är särskilt stolta över. Däremot har jag svårt att förstå hur Westerberg, som är journalist och som skrivit en lång rad artiklar i ämnet, kan bete sig på det här viset. Var finns yrkeshedern, var är integriteten kring de artiklar han skrivit riktade till en svensk publik?

Här har Westerberg möjlighet att på en direkt fråga förklara vad och på vilket sätt mina artiklar om Judyth Baker skulle vara felaktiga eller på annat sätt undermåliga. Om det yttrar Westerberg inte ett ord. På det här sättet konfirmerar han istället att den kritik jag framfört är motiverad och samma sak beträffande de andra av Westerbergs artiklar jag kritiserat på bloggen här.

Om Westerberg tror att han på det här viset skulle ingjuta något slags förtroende för de artiklar, eller hans kompetens i ämnet han skriver om, så misstar han sig naturligtvis. Nåväl, det är Westerbergs bekymmer och det kanske han får anledning att fundera över.

Vad däremot Westerberg i sitt tredje och avslutande inlägg skriver, är något annat:

Westerberg:

"Du, kryp tillbaka i din lilla lgh i XXX." (Ort utbytt mot X av mig, GV)

Av någon anledning har Westerberg rotat i var jag är bosatt. Och tycks föreställa sig att sånt kan man använda på nätet när skit ska kastas på andra skribenter. Det här är inte bara omoget och fullständigt oacceptabelt. Det är på ren svenska förbanne mig helt oförsvarligt att syssla med den här typen av gyttjebrottning. Ett riktigt bottennapp av Westerberg.

Att det dessutom råkar vara så att Westerbergs researchkompetens är av den kalibern att han istället för att exponera mig, utlämnar en nära släktings ortsadress på nätet, det gör mig fullständigt rasande. Inser du vilka konsekvenser såna idiotier kan ha? Har du inget vett i skallen alls, människa? Jag hoppas att potentiella framtida uppdragsgivare till dig läser detta och tar del av hur du uppträder mot de som kritiserar vad du publicerar. Det har du gjort dig förtjänt av. Har du någon skam i kroppen, så förväntar jag mig omgående en ursäkt för det här oförsvarliga klavertrampet! 

Mitt erbjudande till dig att framöver kommentera något alls här, har du med god marginal förverkat.